— O, nu stiger han av sin häst! Nu går han in i huset. Febus! Febus! Han hör mig inte! Febus! En sådan elak kvinna, som talar till honom på samma gång som jag!
Den döve betraktade henne hela tiden. Han förstod denna (för honom) stumma pantomim. Hans öga stod fullt av tårar, men han lät inte en enda av dem falla. Plötsligt ryckte han henne sakta i klänningsärmen. Hon vände sig om. Han hade anlagt en lugn uppsyn och sade till henne:
— Skulle ni vilja, att jag går och hämtar honom?
Hon svarade med ett utrop av glädje:
— O, ja! Gör det! Gå fort! Den där kaptenen — för honom hit till mig och jag skall älska er!
Hon slog armarna om hans knän. Han kunde inte återhålla en sorgsen skakning på huvudet.
— Jag skall föra honom hit, sade han med svag röst. Så vände han sig om och skyndade nedför trappan, halvkvävd av snyftningar.
När han kom ned på torget, fann han endast den vackra hästen bunden vid porten till Logis Gondelaurier; kaptenen hade just gått in i huset. Han blickade upp mot kyrktaket. Esmeralda fanns alltjämt kvar där, på samma fläck, i samma ställning. Han nickade sorgset åt henne, lutade sig med ryggen mot väggen, fast besluten att vänta, tills kaptenen kom ut.
Det var i Logis Gondelaurier en av dessa festdagar, som föregår ett giftermål; Quasimodo såg en massa människor komma men ingen gå igen. Då och då kastade han en blick upp mot kyrktaket och såg, att zigenarflickan inte rört sig ur fläcken mer än vad han själv hade gjort. En stalldräng kom och lösgjorde hästen och ledde den till stallet.
Sålunda gick hela dagen; Quasimodo lutad mot väggen, Esmeralda uppe på kyrktaket och Febus otvivelaktigt vid Fleur-de-Lys’ fötter.
Till sist kom natten, en mörk, månlös natt. Förgäves såg Quasimodo upp mot Esmeralda; hon var snart endast något vitt, som lyste i skymningen, och till sist försvann hon alldeles ur sikte. Allt hade utplånats, allt var mörkt. Nu såg Quasimodo, hur det lyste i alla fönster till Logis Gondelaurier. Han såg hur ljus tändes, det ena efter det andra, i de övriga fönstren runt omkring torget, och han såg även, hur de släcktes, det ena efter det andra, tills det var mörkt överallt, ty han stannade kvar hela kvällen på sin post. Officeren kom inte ut. När de sista vandrarna hade återvänt hem, när det var mörkt i fönstren i alla de andra husen, stod Quasimodo kvar alldeles ensam, helt och hållet i mörkret. Då för tiden fanns det ingen belysning på torget framför Notre-Dame.
Det lyste emellertid alltjämt ur fönstren till Logis Gondelaurier, till och med efter midnatt. Quasimodo, som stod där orörlig och uppmärksam, såg en massa livliga, dansande skuggor glida förbi innanför de mångfärgade fönstren. Om han inte varit döv, skulle han, allt efter som
262
