sorlet och larmet på Paris’ gator tystnade, ha hört ljudet av musik, prat och skratt från Logis Gondelaurier. Hans själ var uppfylld av sorgsna tankar. Då och då såg han upp i luften, likt en som är trött på att vänta. Stora svarta moln hängde som ett sorgdok över det dystra himlavalvet.
I ett sådant ögonblick såg han plötsligt, hur glasdörren till balkongen öppnades. Två personer kom ut på balkongen och sköt sedan sakta till dörren efter sig. Det var en man och en kvinna. Inte utan svårighet kunde Quasimodo i mannen igenkänna den vackre kaptenen, i kvinnan den unga damen, som han på morgonen sett hälsa officeren välkommen från balkongen. Torget låg i fullständigt mörker, och ett dubbelt karminrött draperi, som fallit tillbaka över dörren i samma ögonblick som den tillslöts, utestängde varje ljusstråle från rummet innanför.
Den unge mannen och den unga flickan tycktes hängiva sig åt en öm tätatät, åtminstone såvitt Quasimodo kunde bedöma den saken, utan att höra ett ord av vad de sade. Den unga damen tycktes ha givit officeren tillåtelse att lägga armen om hennes midja, och hon gjorde endast svagt motstånd, när han kysste henne.
Quasimodo betraktade därnerifrån denna scen, som föreföll honom så mycket intressantare därför att den inte var avsedd att ses. Han betraktade denna lycka, denna skönhet med känslor av bitterhet. Men vad som pinade honom mest i hela denna syn, vad som uppblandade hans sorg med förtrytelse, var tanken på hur djupt zigenarflickan skulle lida, om hon såge den. Det är visserligen sant, att natten var mycket mörk, att Esmeralda, om hon stannat kvar på samma plats, vilket han inte betvivlade, var mycket långt borta och att han själv med knapp nöd kunde urskilja de båda älskande på balkongen. Det tröstade honom.
Emellertid hade samtalet blivit allt ömmare. Den unga damen tycktes bönfalla kaptenen att inte fordra något mera av henne. Allt, som Quasimodo kunde urskilja, var de vita, hopknäppta händerna, de med tårar uppblandade småleendena, den unga kvinnans höjda blick och kaptenens eldiga ögon.
Till all lycka för den unga damen, vars motstånd började bli svagare, öppnades plötsligt åter dörren till balkongen och en gammal dam blev synlig, varvid den unga flickan såg förvirrad ut, kaptenen förtörnad och alla tre följdes åt in.
Minuten efteråt kom en kråmande häst ut genom portgången, och kaptenen insvept i en kappa, red hastigt förbi Quasimodo.
Klockringaren lät honom vika om gathörnet och sprang sedan efter honom, vig som en apa, i det han ropade:
— Hallå, kapten!
Kaptenen höll in sin häst.
— Vad kan den där skojaren vilja mig? sade han för sig själv, då han i mörkret urskilde en gestalt, som kom linkande fram emot honom.
