Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/268

Den här sidan har korrekturlästs

Så fort Quasimodo kom fram till honom, grep han djärvt tag i tyglarna och sade:

— Följ med mig, kapten. Det är någon som önskar tala med er.

— Blixt och dunder! brummade kaptenen. Den här skurkaktiga nattfågeln med den uppruggade fjäderskruden tycker jag mig ha sett någon gång förr. Hallå, din lymmel, vill du vara god och släppa mina tyglar!

— Kapten, svarade den döve, frågar ni vem det är?

— Jag säger, att du skall släppa min häst, svarade Febus otåligt. Vad menar du med att klänga dig fast vid betslet på min häst. Tar du min häst för en galge?

Men i stället för att släppa betslet gjorde Quasimodo sig tvärtom redo att vända den tillbaka. Oförmögen att fatta kaptenens motstånd, sade han hastigt till honom:

— Kom med nu, kapten. Det är en kvinna, som väntar på er. Så tillade han med ansträngning: En kvinna som älskar er.

— En fin pojke, sade kaptenen, som anser mig tvungen att söka upp alla kvinnor, som älskar mig eller som säger att de gör det. Men tänk, om hon kanske är lik dig, din uv. Säg henne, som skickat dig, att jag skall gifta mig och att hon kan dra åt helvete.

— Hör på! utbrast Quasimodo, som trodde sig med ett enda ord kunna göra slut på hans tvekan. Kom med, ers nåd. Det är den där zigenarflickan, ni vet!

Detta gjorde verkligen ett djupt intryck på Febus, ehuru inte ett sådant, som den döve hade väntat. Det bör ihågkommas, att vår tappre kapten hade dragit sig tillbaka med Fleur-de-Lys från balkongen några minuter innan Quasimodo hade befriat botgörerskan ur Charmolues våld. Allt sedan dess hade han under alla sina besök i Logis Gondelaurier noga aktat sig för att tala om denna unga kvinna, vilkens minne, när allt kom omkring, var honom pinsamt, och Fleur-de-Lys å sin sida hade inte ansett det vara förståndigt att omtala för honom, att zigenerskan var vid liv.

Så Febus trodde, att stackars Similar, som han kallade henne, hade varit död i ett par månader. Dessutom hade kaptenen under de senaste sekunderna kommit att tänka på hur mörk natten var, på budbärarens övernaturliga fulhet och gravlika röst, att det var över midnatt, att gatan låg folktom som den kväll då spökmunken tilltalat honom, och att hans häst frustade vid åsynen av Quasimodo.

— Zigenerskan! utropade han nära nog i förfäran. Vad nu då? Kommer du från den andra världen? Och med dessa ord förde han handen till värjfästet.

— Fort! Fort! sade den döve och försökte vända hästen. Åt det här hållet.

Febus sparkade till honom mitt för bröstet.


264