— Det blir ännu vackrare i dag, inföll till sist deras interlokutör, som tycktes höra på dem med största otålighet.
— Lovar ni oss, att det här mysteriespelet blir vackert? sade Gisquette.
— Ja, mycket, svarade han. Så tillade han med ett visst eftertryck: Mina damer, det är jag, som har författat det.
— Verkligen, sade de unga flickorna förvånade.
— Javisst! svarade poeten och bröstade sig litet. Det vill säga, vi är två — Jehan Marchand, som har uppfört scenen, och jag, som skrivit pjäsen. Jag heter Pierre Gringoire.
Våra läsare bör redan ha kunnat märka, att det nu förflutit en god stund sedan det ögonblick, då Jupiter dragit sig tillbaka in i klädlogen och tills författaren av den nya moraliteten avslöjade sig för Gisquette och Liénarde.
Sällsamma sak: hela denna folkmassa, som några minuter tidigare varit så tumultuarisk, väntade nu lugnt på komediantens ord, vilket bevisar att det bästa sättet att förmå publiken att vänta tåligt är att försäkra den, att föreställningen genast skall börja.
Men studenten Joannes var inte den, som lät sig sövas.
— Hallå! ropade han plötsligt mitt i den fridfulla väntan, som efterträtt bråket och larmet. Jupiter, den heliga jungfrun, fördömda taskspelare! Driver ni med oss? Pjäsen! Pjäsen! Börja, annars sätter vi igång igen!
Och något mer behövdes inte. En musik av diverse instrument stämde upp i träställningens inre, förhänget drogs upp, och fyra personer, brokigt klädda och sminkade, kom ut och klättrade uppför den branta stegen till scenen, där de ställde upp sig på ett led och hälsade publiken med djupa bugningar. Då tystnade musiken, och mysteriespelet började.
Efter att ha mottagit rikliga applåder för sina bugningar började de fyra aktörerna under en vördnadsfull tystnad en prolog. Alla fyra var iförda till hälften vita, till hälften gula kåpor, som inte skilde sig från varandra annat än genom tygets kvalitet; den första var av guld- och silverbrokad, den andra av siden, den tredje av ylle och den fjärde av linne. Den första personen bar i högra handen en värja, den andra två guldnycklar, den tredje en vågskål och den fjärde en spade, och för att hjälpa de tröga förståndsgåvor på traven, som inte genomskådade dessa genomskinliga attribut, stod att läsa i stora svarta broderade bokstäver längst ned på brokadkåpan: ”Jag heter-Adel”, på sidenkåpan: ”Jag heter Prästerskap”, på yllekåpan: ”Jag heter Köpenskap”, och på linnekåpan: ”Jag heter Arbete”. De båda manliga allegoriernas kön angavs tydligt för varje åskådare med urskillning genom kåpornas mindre längd och de huvudbonader de bar, under det att de båda kvinnliga allegorierna, som var iförda längre kåpor, bar kvinnliga huvudbonader.
Det skulle också ha erfordrats en mycket hög grad av bristande vilja för att inte av prologens poesi förstå, att Arbetet var förmält med
