Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/271

Den här sidan har korrekturlästs

Femte kapitlet
NYCKELN TILL RÖDA PORTEN

Emellertid hade ärkedjäknen av det allmänna pratet lärt känna på vilket underbart sätt zigenarflickan hade blivit räddad. Då han fått reda på det, erfor han en känsla, som han inte kunde beskriva. Han hade försonat sig med tanken på Esmeraldas död, så han hade blivit lugn, han hade pejlat djupet av smärtan däröver. Människohjärtat (och dom Claude hade begrundat den saken) kan inte rymma mer än ett visst mått av förtvivlan. Då svampen är alldeles genomdränkt av vatten, kan hela havet brusa fram över den, utan att den insuper en enda droppe till.

Nu när Esmeralda var död, var allt över för dom Claude här på jorden. Men att veta, att hon var vid liv och även Febus, det var tortyren, som började på nytt, kvalen, och dom Claude var trött på allt detta.

Då denna underrättelse nådde honom, låste han in sig i sin klostercell. Han visade sig varken vid kapitelsammanträdena eller i kyrkan. Han höll sin dörr stängd för alla, till och med för biskopen. Han höll sig avskild från världen i flera veckor. Man trodde, att han var sjuk, och det var han även.

Vad gjorde han, medan han höll sig instängd på detta sätt? Med vilka tankar kämpade den olycklige? Uppgjorde han en sista plan till hennes död och till sin egen undergång?

Hans Jehan, hans omhuldade broder, hans bortskämda barn kom en gång till hans dörr, knackade, svor, bönföll, uppgav tio gånger sitt namn, men Claude höll sin dörr stängd.

Han tillbragte hela dagar med ansiktet tryckt mot rutan i sitt fönster. Från detta fönster i klostret kunde han se Esmeraldas cell; han såg henne ofta med geten, emellanåt med Quasimodo. Han lade märke till det döva odjurets små uppmärksamheter, hans lydaktighet, hans finkänslighet och undergivna uppträdande gent emot zigenarflickan. Han kom ihåg (ty han hade ett gott minne, och minnet är den svartsjukes plågoande) den sällsamma blick, som klockringaren en viss kväll hade kastat på danserskan. Han frågade sig själv, vilken bevekelsegrund Quasimodo väl kunnat ha att rädda henne. Han var ögonvittne till tusende små scener mellan zigenerskan och klockringaren och deras åtbörder, sedda på långt håll och tydda av hans lidelse, föreföll honom mycket ömma. Han hade sina onda aningar, ty han misstrodde kvinnornas nyckfullhet. Då kände han, hur det inom honom uppsteg en sådan svartsjuka, att han aldrig kunnat föreställa sig något liknande, en svartsjuka som kom honom att rodna av blygsel och förtvivlan.


267