observerat av Esmeralda, släcktes lampan. Inte desto mindre hade den unga flickan uppfångat en skymt av dessa anletsdrag; hon slöt ögonen av förfäran.
— O! sade hon med svag röst. Prästen!
Alla hennes förflutna olyckor framträdde åter för henne, och stel av förfäran sjönk hon tillbaka på sin bädd. Ögonblicket efteråt kände hon utefter hela sin kropp en beröring, som kom henne att rysa så, att hon hastigt satte sig upp, klarvaken och ursinnig. Prästen hade smugit sig in till henne och slagit båda armarna om henne. Hon försökte ropa, men kunde det inte.
— Lämna mig, vidunder! Lämna mig, mördare! sade hon med av vrede och fruktan darrande röst.
— Förbarmande! Förbarmande! mumlade prästen och tryckte sina brännheta läppar mot hennes skuldra.
Hon grep med båda händerna tag i det återstående glesa håret på hans kala huvud och försökte avvända hans kyssar, som om de varit ormbett.
— Förbarmande! upprepade den olycklige. Om du endast visste, hurudan min kärlek till dig är! Den är eld! Den är smält bly, den är som tusen dolkar i mitt hjärta!
Och med övermänsklig styrka höll han tillbaka hennes armar. Alldeles utom sig av förtvivlan utbrast hon:
— Släpp mig, annars spottar jag dig i ansiktet!
Han släppte taget.
— Förnedra mig, slå mig, var elak mot mig, gör vad du vill, men o, hav förbarmande och älska mig!
Då slog hon honom med ett barns raseri. Hon sträckte ut sina vackra händer för att klösa honom i ansiktet.
— Gå, avgrundsande!
— Älska mig, älska mig, hav förbarmande! ropade den stackars prästen, i det han besvarade hennes slag med sina ovälkomna smekningar.
Plötsligt kände hon, att han höll på att övermanna henne.
— Det måste bli ett slut på det här, sade han och gnisslade med tänderna.
Hon kände, hur hans hand trevade över hennes kropp. Hon gjorde en sista ansträngning och ropade högt:
— Hjälp! Hjälp! En vampyr! En vampyr!
Men ingen kom, Endast Djali var vaken och bräkte av ångest.
— Tyst! sade den flämtande prästen.
Medan zigenerskan under sitt motstånd kastade sig av och an, kom hennes hand i beröring med någonting kallt och metalliskt — det var Quasimodos visselpipa. Hon grep den, darrande av hopp, satte den till sina läppar och blåste i den med uppbjudande av sina sista krafter. En klar, gäll och genomträngande vissling hördes.
