Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/276

Den här sidan har korrekturlästs

Tionde boken



Första kapitlet
GRINGOIRE KOMMER PÅ FLERA GODA IDÉER I RAD PÅ RUE DES BERNARDINS

Så fort Gringoire hade sett, vilken vändning hela denna angelägenhet tog och att hängning och andra otrevligheter alldeles säkert väntade innehavarna av huvudrollerna i denna komedi, var han inte det minsta angelägen om att längre vara inblandad däri. Friborgarna, bland vilka han stannat kvar, enär han ansåg, att de, när allt kom omkring, utgjorde det bästa sällskapet i Paris, intresserade sig alltjämt för zigenerskan. Han hade ansett detta såsom något helt naturligt för människor, vilka, liksom hon, inte hade något annat att vänta av framtiden än Charmolue och Torterue och inte, i likhet med honom, Gringoire, kunde höja sig till fantasiens högre rymder mellan Pegasens vingar. Av deras samtal hade han inhämtat, att hans brud enligt det krossade kruset hade funnit en fristad i Notre-Dame, och det gladde honom. Men han kände sig inte det minsta frestad att gå och söka upp henne där. Emellanåt tänkte han på den lilla geten men utförde för övrigt på dagen sina konst- och kraftnummer för att kunna livnära sig, och knogade om natten med en broschyr mot biskopen av Paris, ty han kom ihåg, att han blivit översköljd med vatten av hans kvarnhjul, och hyste agg mot honom.

En dag stannade han i närheten av kyrkan Saint-Germain-l'Auxerrois vid ett hörnhus, som kallades For-l'Évêque, beläget mitt emot ett annat, som kallades For-le-Roi. I detta For-l'Évêque fanns ett förtjusande kapell från 1300-talet med fasaden mot gatan. Gringoire granskade andäktigt dess yttre skulpturer. Det var ett av dessa ögonblick av självisk och ytterlig förtjusning, i vilka konstnären inte ser något annat här i världen än konsten och världen själv i denna konst. Plötsligt kände han en tung hand på sin axel. Han vände sig om; det var hans gamle vän och lärare, ärkedjäknen.

Han kände sig helt bestört. Han hade inte träffat ärkedjäknen på länge, och dom Claude var en av dessa allvarliga och lidelsefulla naturer,

272