kommer dit, och jag för er till henne. Ni byter kläder med henne. Hon tar på sig er rock, och ni tar på er hennes klänning.
— Än så länge är allt gott och väl, anmärkte filosofen. Och sedan?
— Sedan? Jo, hon går ut, iförd era kläder, och ni stannar kvar. Ni blir kanske hängd, men hon är räddad.
Gringoire kliade sig på örat med allvarlig min.
— Mycket bra, sade han. Den tanken har jag aldrig kommit på av mig själv.
Vid ärkedjäknens oväntade förslag hade poetens vänliga och fryntliga uppsyn hastigt blivit mulen, likt ett leende italienskt landskap, då en vindil driver ett moln framför solen.
— Nå, Gringoire, vad säger ni om min plan?
— Jag säger, mästare, att jag inte kanske blir hängd, utan att jag blir det alldeles säkert.
— Den saken bekymrar oss inte.
— Åh tusan!
— Hon har räddat ert liv. Det är en skuld, som ni måste betala.
— Det är så många andra skulder, som jag inte betalar.
— Mäster Pierre, det är absolut nödvändigt.
Ärkedjäknen talade i befallande ton.
— Hör på, dom Claude, svarade poeten helt bestört. Ni klänger er fast vid denna plan, men det är orätt av er. Jag kan inte inse, varför jag skulle låta hänga mig i stället för någon annan.
— Vad kan ni väl ha för anledning att klänga er fast vid livet?
— Åh, tusende anledningar!
— Vilka är de, om jag får lov att fråga?
— Vilka de är? Luften — himmelen — morgonen — kvällen — månskenet — mina goda vänner friborgarna — våra muntra kvällar — den vackra Parisarkitekturen — tre böcker att skriva, därav en mot biskopen och hans kvarnar — mer än jag kan omtala. Och dessutom har jag den lyckan att få tillbringa hela dagen från morgon till kväll tillsammans med en snillrik man, jag själv — och det är mycket angenämt.
— Säg mig, vem har räddat detta liv, som du finner så härligt? Vem har du att tacka för att du ännu andas denna luft, ser denna himmel, alltjämt är i stånd att förströ din lärkhjärna med dumma upptåg och dårskaper? Var skulle du nu ha varit, om det inte varit för henne? Du vill således, att hon skall dö? Hon, tack vare vilken du ännu lever! Denna älskliga, ljuva, dyrkansvärda varelse, som är nödvändig för världens ljus, gudomligare än Gud själv! Under det att du, halvvis och halvdåre, onyttiga utkast till människa, ett slags klängväxt, som tror sig gå och tänka, skulle vilja fortsätta att framleva det liv, du stulit av henne, ehuru det är lika värdelöst som ett tänt ljus mitt på dagen! Seså, Gringoire, litet medlidande! Visa dig nu i din tur ädelmodig. Hon har föregått dig med gott
