Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/282

Den här sidan har korrekturlästs

exempel!

Prästen talade i mycket ivrig och upprörd ton. Gringoire hörde först på med obeslutsam min, men så blev han rörd, och till sist gjorde han en tragisk grimas, så att hans bleka ansikte påminde om ett litet barns i ett anfall av kolik.

— Ni är mycket rörande! sade han, i det han torkade bort en tår. Nåväl, jag skall tänka på saken. Det är en besynnerlig idé av er. Men när allt kommer omkring, fortsatte han, så vem vet? De hänger mig kanske inte. Förlovning är inte alltid detsamma som bröllop. När de finner mig i den där cellen, groteskt utstyrd i klänning och mössa, brister de kanske i skratt. Och även om de hänger mig — än sedan? Repet är en död som alla andra. Eller rättare sagt, det är en död, som inte är lik någon annan. Det är en död, värdig den vise, som vacklat av och an i hela sitt liv — en död, som är varken fågel eller fisk, liksom den verklige skeptikerns själ. Det är en filosofs död, och jag var kanske predestinerad till den. Det är härligt att dö, såsom man har levat.

Prästen avbröt honom åter.

— Är det överenskommet?

— Vad är döden, när allt kommer omkring? fortsatte Gringoire högtravande. Endast ett otrevligt ögonblick, en övergång från litet till intet.

Ärkedjäknen räckte honom handen.

— Alltså är det överenskommet? Ni kommer i morgon?

Denna åtbörd återkallade Gringoire till verkligheten.

— Nej, visst inte! sade han, likt den, som plötsligt vaknar. För att bli hängd! Det är alltför absurt! Jag vill inte!

— Farväl i så fall.

Och ärkedjäknen tillade mellan tänderna: Jag skall nog återfinna dig.

— Jag vill inte att den där djävulen till människa skall återfinna mig, tänkte Gringoire och sprang efter dom Claude.

— Vänta, herr ärkedjäkne, sade han. Gamla vänner får inte bli osams. Ni intresserar er för den där flickan — min hustru, menar jag! Det är gott och väl. Ni har tänkt ut en krigslist för att få henne i trygghet bort från Notre-Dame, men er plan är synnerligen oangenäm för mig, Gringoire. Men vad säger ni, om jag själv skulle föreslå en annan plan! Jag ber att få upplysa er om att jag kommit på en lysande idé att rädda henne, utan att på minsta sätt riskera min egen hals för den allra minsta lilla repögla. Är det absolut nödvändigt, att jag skall bli hängd, för att ni skall bli belåten?

Prästen ryckte otåligt i knapparna på sin kaftan.

— Du outtömliga svada! Vilken är din plan?

— Jo, svarade Gringoire, i det han talade för sig själv och höll fingret på nässpetsen som tecken till djupt begrundande, den låter så här! Friborgarna är präktiga människor. Zigenarstammen älskar henne. De

278