Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/284

Den här sidan har korrekturlästs

Dom Claude såg knappast åt brodern, ty han hade helt andra saker att tänka på. Detta glada, skalkaktiga ansikte, denna strålande uppsyn, som så många gånger fördrivit molnen från prästens dystra anletsdrag, hade nu ingen förmåga att skingra det töcken, som för var dag samlade sig allt tätare och tätare över denna fördärvade själ.

— Min bror, sade Jehan skyggt, jag har kommit hit för att träffa er.

Ärkedjäknen höjde inte ens blicken.

— Nå?

— Min bror, fortsatte hycklaren, ni är så god mot mig och ger mig alltid sådana goda råd, att jag alltid kommer tillbaka till er.

— Nå, vidare?

— Ack, min bror, ni hade rätt då ni brukade säga till mig: “Jehan, Jehan, gå icke nattetid ut ur collegiet utan laga anledning och er lärares medgivande. Slå inte picarderna. Mögla inte som en obildad åsna bland skolornas bråte. Jehan, gå varje kväll i kapellet och sjung en lovsång och uppsänd en bön till jungfru Maria.” Ack, ett sådant utmärkt råd detta var!

— Nå, och sedan?

— Min bror, ni ser framför er en skuldbelastad syndare, en brottsling, en missdådare, en utsvävande sälle, ett vidunder! Min käre broder, Jehan har trampat edra goda råd under fötterna. Nåväl, jag är straffad för det; den allsmäktige Guden är mycket rättvis. Så länge jag hade pengar, vältrade jag mig i dårskaper och synder! Nu har jag inte en enda vit slant kvar, jag har sålt allt jag äger, till och med min skjorta och min handduk. Nu är det slut på det glada livet, det vackra ljuset är utbrunnet, och det återstår mig intet annat än en osande talgdank, som stinker under mina näsborrar. Flickorna gör narr av mig, jag dricker vatten. Jag ansättes av bondånger och björnar.

— Något mer? sade ärkedjäknen.

— Ack, min käre broder, jag skulle så gärna vilja omvända mig till ett bättre liv. Jag kommer till er, uppfylld av ånger. Jag är botfärdig. Jag biktar mig. Jag slår mig för bröstet med mina knutna händer. Ni har haft rätt i att vilja, att jag en dag skulle taga min examen och bli underlärare i Collège de Torchi. För närvarande känner jag en oemotståndlig kallelse för detta. Men jag har inte längre bläck, jag måste köpa det; jag har inte något papper kvar, jag har inte några böcker kvar, jag måste köpa mig allt detta. Till följd därav är jag i största behov av litet pengar. Och jag kommer till er, min broder, med hjärtat uppfyllt av ånger.

— Är detta allt?

— Ja, sade studenten. Litet pengar.

— Jag har inga.

Studenten svarade genast med allvarlig och beslutsam min:

— Nåväl, min bror, det gör mig ont att nödgas säga er, att man från ett

280