beträda den fruktansvärda Mirakelgården, kunnat lägga märke till att uppståndelsen var större än vanligt på friborgarnas krog, att dessa drack djupare och svor mer än vanligt. På den öppna platsen utanför samtalade man i skilda grupper och med sänkta röster, som om något stort företag vore på färde, och här och var satt en karl nerhukad och vässade en slö kniv mot en gatsten.
Men inne på själva krogen var vinet och spelet sådana mäktiga avledare för friborgarnas tankar från de idéer, som sysselsatte dem denna kväll, att det av de drickandes samtal hade varit svårt att sluta sig till, vad som var på färde. Det enda var, att de föreföll gladare än vanligt och att mellan benen på var och en stack upp något blänkande vapen, en yxa, ett stort svärd, eller en gammal rostig hakebössbajonett.
Rummet, som till formen var runt, var mycket stort, men borden stod så tätt intill varandra och gästerna var så många, att krogens hela innehåll, män, kvinnor, bänkar, ölkrus, de drickande, de sovande, de spelande, de friska, de lytta, tycktes kastade huller om buller, med lika mycken ordning och symmetri som en hög med ostronskal. Några få talgdankar brann på borden, men den egentliga belysningen var brasan. Det var så fuktigt i källaren, att brasan aldrig fick brinna ut, inte ens mitt i sommaren. Det var en väldig spisel med skulpterad krans, fullsatt med grythängare och andra köksutensilier, och i den brann en stor brasa av ved och torv. En stor karl satt med allvarlig min i asksörjan och vände framför brasan ett stekspett, fullsatt med olika sorters kött.
Trots förvirringen vid första blicken kunde man snart i denna massa urskilja tre huvudgrupper, som skockade sig kring tre olika personer, med vilka läsaren redan formerat bekantskap. En av dessa personer, fantastiskt utstyrd i orientalisk trasgrannlåt, var Mathias Hungadi Spicali, hertig av Egypten och Bohemia. Denne gamle skojare satt på ett bord med benen i kors och pekfingret i luften och höll med hög röst en föreläsning om sin skicklighet i vit och svart magi för en gapande skara, som omringade honom. En annan grupp var samlad kring vår gamle vän stormäktige konungen av Thunes, som var beväpnad till tänderna. Clopin Trouillefou hade överinseende över öppnandet av ett stort fat, fullt med vapen, som slagits upp framför honom och ur vilket strömmade i rik ymnighet yxor, svärd, rustningar, lansar, pikar, armborst och pilar, liksom äpplen och druvor ur ett ymnighetshorn. Var och en tog ett vapen ur högen, den ene ett långt svärd, den andre en båge, den tredje en liten dolk. Till och med barnen beväpnade sig, ja, till och med de värsta krymplingarna, utan vare sig ben eller lår, kröp omkring som väldiga skalbaggar mellan benen på de drickande.
En tredje grupp slutligen, den bullersammaste, den mest uppsluppna och talrikaste av alla tre, upptog bänkarna och borden, i vilkas mitt en flöjtliknande stämma, som utgick ur en tung rustning, fullständig från
282
