hjälmen till sporrarna, orerade och svor. Den individ, som klämt in sig i denna rustning, försvann så helt och hållet i den, att man av hans person inte såg något mer än en röd, morsk uppnäsa, en lock blont hår, röda läppar och ett par djärva ögon. Hans bälte var späckat med knivar och dolkar, vid hans sida hängde ett stort svärd, till vänster om honom låg ett rostigt armborst, och framför honom stod en väldig vinstänka, och till höger om honom satt en fet slinka med blottad barm. Alla omkring honom skrattade, svor och drack.
I fråga om larm skulle platsen kunnat liknas vid det inre av en kyrkklocka i full gång. Stekpannan, i vilken ett regn av flott stänkte ned, uppfyllde med sitt oavbrutna fräsande luckorna mellan dessa tusentals samtal, som korsade varandra i alla riktningar från den ena sidan av det cirkelrunda rummet till den andra.
Mitt i all denna uppståndelse satt på en bänk vid den stora spiseln en filosof med fötterna i askan och blicken på eldbränderna och filosoferade. Det var Pierre Gringoire.
— Fort! Raska på! Till vapen! Vi måste bryta upp om en timme, sade Clopin Trouillefou till sina friborgare.
En flicka gnolade:
“God natt, min far och min mor!
De sista rakar ihop brasan.”
Två kortspelare kom i gräl.
— Knekten! skrek den rödbrusigaste av de två, i det han hötte med näven åt den andre. Jag skall märka dig. Du skulle kunna övertaga Mistigris plats vid kungens spelpartin.
— Puh! röt en normand, igenkännlig på sin nasalröst. Vi är hopträngda här som helgonen i Caillouville.
— sade hertigen av Egypten i docerande ton till sina åhörare, Frankrikes häxor beger sig till sin sabbat utan smörjelse, kvastkäpp eller något att rida på, endast med några få trollformler. Italiens häxor har alltid en bock, som väntar på dem vid dörren. Allesammans är nödsakade att fara upp genom skorstenen.
Rösten av den unge skämtaren, som var beväpnad från hjässan till fotabjället, genomträngde allt larmet:
— Hurra! Hurra! Detta är således min första dag i vapen! Friborgare! Jag är friborgare för tusan! Fyll mitt glas! Vänner, mitt namn är Jehan Frollo de Moulin, och jag är adelsman. Det är min åsikt, att om Gud vore gendarm, skulle han också plundra. Bröder, vi skall anträda ett ädelt fälttåg. Vi är tappra. Belägra kyrkan, spränga portarna, föra bort den vackra flickan, rädda henne från domarna, rädda henne från prästerna, riva ned klostret, plundra biskopens hus, allt detta skall vi göra på
