Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/289

Den här sidan har korrekturlästs

Notre-Dame! Detta så mycket mer som det i helgonens kapell finns två bildstoder, den ena av Johannes Döparen, den andra av den helige Antonius, båda i solitt guld och tillsammans vägande över sjutton marker och fotställningarna av förgyllt silver sjutton marker fem uns. Jag vet det, ty jag är guldsmed.

Nu serverade man Jehan hans kvällsvard.

— Vid den helige Voult-de-Lucques, som gemenligen kallas den helige Goguelu, nu känner jag mig fullkomligt lycklig. Hallå, jag heter Jehan Frollo, och min bror är ärkedjäkne. Måtte fan ta honom! Allt jag säger är sanning. Då jag blev friborgare, avstod jag med glatt hjärta från hälften av ett hus i paradiset, som min bror lovat mig, dimidiam domum in paradiso. Jag citerar texten. Jag har en förläning vid Rue Tirechappe, och alla kvinnor är förälskade i mig, det är lika säkert som att Saint-Eloy var en skicklig guldsmed och att den goda staden Paris’ fem yrken är garvare, sadelmakare, börsmakare, repslagare och läderpolerare och att den helige Laurentius blev stekt på äggskal. Jag svär, kamrater.

Om jag nu ljuger, ej på ett år
Av vin jag smakar en enda tår.

Min tjuserska, det är månsken. Titta ut genom gluggen och se, hur vinden skrynklar ihop molnen — alldeles såsom jag gör med din bröstduk. Flickor, snyt barnen och ljusen. Kristus och Muhammed! Vad är det i Jupiters namn, som jag äter? Ohoj, gamla häxa! Det hår, som man inte finner på dina slinkors huvuden, hittar man i dina omeletter. Hör du det, käring? Jag vill ha mina omeletter flintskalliga. En helvetes fin krog, där slinkorna kammar sig med gafflarna!

Så krossade han sin tallrik mot golvet och började sjunga:

Et je n'ai, moi,
Par la sang-Dieu!
Ni foi, ni loi,
Ni feu, ni lieu,
Ni roi
Ni Dieu!!

Under tiden hade Clopin Trouillefou avslutat utdelningen av vapen. Han gick fram till Gringoire, som satt vid spiseln, till synes försänkt i djupa tankar.

— Vän Pierre, sade kungen av Thunes, vad i helvete tänker du på?

Gringoire vände sig om med ett melankoliskt småleende.

— Jag tycker om elden, käre nådig herre — inte av den banala anledningen, att den värmer våra fötter och kokar vår soppa, utan därför att

285