den utsänder gnistor. Ibland kan jag sitta flera timmar i sträck och se på gnistorna. Jag ser tusentals ting i dessa stjärnor, som avtecknar sig mot spiselns svarta bakgrund. Dessa stjärnor är i sig själva världar.
— Ta mig fan, om jag förstår dig! sade friborgaren. Vet du inte, vad klockan är?
— Nej, det vet jag inte, svarade Gringoire.
Nu gick Clopin fram till hertigen av Egypten.
— Kamrat Mathias, sade han, vi har inte valt ett gynnsamt ögonblick. Det sägs, att kung Ludvig XI är i Paris.
— Så mycket större anledning att rycka vår syster ur hans våld, svarade den gamle zigenaren.
— Du talar som en hel karl, Mathias, sade kungen av Thunes. För resten skall vi med lätthet sköta om saken. Vi har intet motstånd att frukta i kyrkan. Prästerna är rädda som harar, och vi är manstarka. Parlamentets män skall bli något till snopna, när de i morgon kommer för att hämta henne. Vid påvens tarmar, jag skulle inte vilja, att de hänger den söta flickan.
Sedan lämnade Clopin krogen.
Under tiden hade Jehan skrikit med sin hesa röst:
— Jag dricker — jag äter — jag är drucken — jag är Jupiter! Hej, Pierre l'Assommeur därborta, om du tittar så där en gång till på mig, skall jag ändra fason på din näsa!
Gringoire å sin sida, som ryckts upp ur sina meditationer, betraktade lugnt den stormiga scenen och mumlade mellan tänderna:
— Ah, vad det var förståndigt av mig att inte dricka och en sådan sanning det ligger i den helige Benoits ord: Vinum apostatare facit etiam sapientes!
I samma ögonblick kom Clopin tillbaka och ropade med dånande stämma:
— Midnatt!
Vid detta ord, som på friborgarna hade samma verkan som en uppbrottsorder på ett regemente, rusade alla, män, kvinnor och barn, ut från krogen under ett väldigt vapenskrammel.
Månen var förmörkad av moln, och Mirakelgården låg i beckmörker. Inte ett enda ljus lyste där, men den var långt ifrån folktom. Man urskilde en stor skara män och kvinnor, som samtalade i viskningar. Clopin steg upp på en sten.
— Uppställning, Argotien! Uppställning, Egypten! Uppställning, Galiléen!
En brådskande rörelse kunde urskiljas i mörkret. Inom några minuter höjde kungen av Thunes åter sin röst.
— Tyst nu medan vi marscherar genom Paris! Lösen är: Petite flambe en baguenaud! Facklorna får inte tändas, förrän vi är framme vid Notre-
286
