en utväg, nämligen att möta döden på Notre-Dames tröskel, att göra motstånd, tills det kanske kom någon undsättning, om det kom någon sådan, och att inte störa Esmeraldas sömn. Den stackars flickan skulle alltid bli väckt tids nog att dö. Då han väl fattat detta beslut, började han mera kallblodigt iakttaga fienden.
Folkmassan nere på den öppna platsen tycktes växa för vart ögonblick. Han drog emellertid den slutsatsen, att det gjordes mycket litet buller därnere, ty fönstren åt gatan och åt den öppna platsen förblev stängda. Helt plötsligt lyste ett ljus, och inom ett ögonblick svängde sju à åtta tända facklor över huvudena. Då urskilde Quasimodo tydligt, hur en fruktansvärd skara män och kvinnor i trasor, beväpnade med liar, pikar, yxor, rörde sig därnere på torget. Här och var bildade svarta högafflar liksom horn till dessa hemska ansikten. Han erinrade sig otydligt denna pöbel och tyckte sig känna igen alla de huvuden, som några månader tidigare hade hälsat honom såsom narrpåve. En man med fackla i ena handen och en knölpåk i den andra steg upp på en avvisare och talade till pöbeln. Samtidigt utförde denna sällsamma armé några rörelser, liksom för att fatta posto kring kyrkan. Quasimodo tog sin lykta och gick ned på plattformen mellan tornen för att iakttaga allt på närmare håll och tänka ut något medel till försvar.
Clopin Trouillefou som kommit fram till Notre-Dames huvudingång, hade faktiskt ställt upp sina trupper i stridsordning. Ehuru han inte väntade något motstånd, önskade han såsom en försiktig general bibehålla en sådan ordning inom truppen att han i nödfall skulle kunna bjuda nattvakten motstånd. Till följd därav hade han ställt upp sin brigad på ett sådant sätt, att den, sedd ovanifrån och på avstånd, hade kunnat tagas för den romerska triangeln i slaget vid Ecnoma, Alexander den stores macedoniska falang eller Gustaf II Adolfs ryktbara kil. Basen av denna triangel stödde sig mot torgets bakgrund, så att den täppte till mynningen av Rue du Parvis; den ena sidan vette mot Hôtel-Dieu, den andra mot Rue Saint-Pierre-aux-Boeufs. Clopin Trouillefou hade intagit sin plats i triangelns spets tillsammans med hertigen av Egypten, vår vän Jehan och de djärvaste bland friborgarna.
Ett sådant företag som friborgarna nu försökte mot Notre-Dame, var ingenting ovanligt i medeltidens städer. Vad vi nu för tiden kallar polis, fanns inte då. I de folkrika städerna, i all synnerhet i huvudstäderna, fanns ingen central myndighet, som ordnade och styrde alla de andra. Feodalismen hade gjort dessa stora samhällen till en högst egendomlig byggnad. En stad var en samling av otaliga herresäten, som delade den i olika delar av alla möjliga former och storlekar. Därav uppstod tusende mot varandra stridande polismyndigheter, eller rättare sagt, ingen polis alls. I Paris till exempel fanns, förutom de hundrafyrtioen länsherrar som krävde förläningsarrende, ytterligare tjugufem, som gjorde anspråk