på både domsrätt och förläningsarrende, från och med biskopen av Paris, som rådde om hundrafem gator, till priorn i Notre-Dame-des-Champs, som endast ägde fyra. Alla dessa feodala lagskipare erkände endast till namnet konungens överhöghet. Skaror av småtyranner med uppbörds- och domsrätt omslöt staden med sina nät, som trasslades in i varandra och inkräktade på varandra, och plundring, rån och upplopp gled ständigt mellan maskorna. Sålunda var det ingenting ovanligt, att pöbeln gick till storms mot ett palats, ett familjehotell eller ett hus i de mest befolkade delarna av staden. I de flesta fall blandade sig grannarna inte i leken, såvida inte plundringen utsträcktes till dem själva. De slog dövörat till för skottlossningen, stängde sina luckor, barrikaderade sina portar och lät striden avgöras med eller utan ingripande av vakten. Följande dag sade man helt lugnt i Paris: “I natt blev Etienne Barbettes hus stormat”, eller “marskalken av Clermont blev bortförd”. Till följd därav hade inte bara de kungliga palatsen utan även de enklare länsherrarnas residens sina krenelerade murar, sina skottgluggar och sina fällgaller över portarna. Kyrkorna skyddades av sin helgd. Inte desto mindre var somliga av dem befästade, ehuru inte Notre-Dame hörde till dessa.
Men låt oss nu återvända till Notre-Dame.
Då de första anordningarna vidtagits (och till friborgardisciplinens heder måste sägas, att Clopins order blev utförda under tystnad och med beundransvärd precision) steg den värde anföraren upp på muren kring planen, höjde sin hesa och barska röst och sitt ansikte mot Notre-Dame, svängde sin fackla, vars låga fladdrade för vinden och emellanåt beslöjades av sin egen rök, och ropade:
— Dig, Louis de Beaumont, biskop av Paris, ledamot av parlamentsdomstolen, säger jag, Clopin Trouillefou, konung av Thunes, prins av Argotien, narrbiskop: Vår syster, falskeligen dömd för trolldom, har sökt en fristad i din kyrka. Du är skyldig att giva henne skydd och värn. Men nu vill parlamentsdomstolen taga henne därifrån, och du samtycker därtill, så att hon skulle bli hängd i morgon på Grèvetorget, om inte Gud och friborgarna funnes till. Vi kommer således till dig, biskop. Om din kyrka är helig, så är även vår syster det. Till följd därav uppmanar vi dig att utlämna flickan till oss, om du vill rädda din kyrka, i annat fall tager vi flickan med våld och plundrar kyrkan. Vilket vi gärna vill göra. Till vittne därpå reser jag härmed mitt standar. Måtte Gud vara dig nådig, biskop av Paris.
Olyckligtvis kunde inte Quasimodo höra dessa ord, som uttalades med ett slags dystert och vilt majestät. En friborgare räckte standaret till Clopin, som med allvarlig min stack ned det mellan två stenar. Det var en högaffel, från vars tänder ett blodigt köttstycke hängde ned.
Då detta var gjort, vände kungen av Thunes sig om och blickade ut
290
