koppel jakthundar som angriper ett vildsvin i dess håla, trängdes banditerna kring den stora porten, som nu var illa tilltygad av slagen med murbräckan, men alltjämt stod upprätt. De väntade i ett slags rysande ängslan på den största stöten av alla, den stöt, som skulle spränga porten. Alla ansträngde sig att komma närmast den för att, när den öppnades, först kunna rusa in i den rika katedralen, ett väldigt förvaringsrum för tre århundradens hopade skatter. Under skrik och skrän påminde de varandra om de vackra silverkorsen, de broderade kåporna, de dyrbara silverkärlen och alla de andra dyrbarheterna. Säkert är, att i detta ögonblick tänkte allesammans mindre på zigenarflickan än på att få plundra Notre-Dame.
I samma ögonblick, som de skockade sig kring murbräckan i och för en sista ansträngning, höll andan och spände musklerna till den avgörande stöten, höjdes bland dem ett tjut, ännu ohyggligare än det, som framkallats av bjälken. De som inte tjöt, de som ännu var vid liv, tittade sig omkring och såg två strålar smält bly forsa ned från höjden av byggnaden i den tätast packade hopen. Vågorna i detta människohav hade ryggat tillbaka under den sjudande metallen, som på de två fläckar, där den forsade ned, bildade två svarta, rykande hål i människomassan, liksom då man häller kokhett vatten i en snödriva. Där såg man döende vrida sig, till hälften förbrända och kvidande av smärta. Omkring de två huvudstrålarna föll droppar av detta förfärliga regn på angriparna och trängde in i dem som eldpilar.
Skriken var hjärtslitande. Angriparna flydde huller om buller, i det de kastade ned bjälken på de döda kropparna, och för andra gången låg kyrkplanen övergiven.
Allas blickar riktades mot kyrkans övre del, och de såg en sällsam syn. På det översta galleriet, högre än det stora fönstret i mitten, steg en stor låga upp mellan de två tornen med moln av gnistor, under det att vinden emellanåt omsvepte den med dess egen rök. Under denna låga, under balustraden, som avtecknade sig svart mot eldskenet, utspydde två stuprännor ur sina vidundersgap utan uppehåll denna glödheta skur, som lyste som silver i mörkret mot den nedre, mörka delen av fasaden. Allt eftersom de närmade sig marken, spred de två forsande blyströmmarna myriader av droppar, liksom vattnet som rinner ur hålen på strilen till en vattenkanna. Ovanför lågan syntes de båda väldiga tornen, vartdera med två skarpt avgränsade sidor, den ena kolsvart, den andra blodröd, som föreföll ännu väldigare, tack vare de ofantliga skuggor, som de kastade upp mot himmelen. Deras otaliga skulpterade demoner och drakar antog ett fruktansvärt utseende. Det fladdrande skenet från lågan kom dem att se ut, som om de rörde sig. Några av ormgapen tycktes skratta, man hade tyckt sig kunna höra några av de groteska draksvalgen gläfsa, salamandrar blåsa på elden, odjur fnysa i röken. Och bland alla dessa
