mössa, och pjäsen kunde åter göra sig gällande.
Det var verkligen ett mycket vackert stycke, som man, sedan några små förändringar vidtagits, skulle kunna uppföra än i dag. Uppränningen, en smula lång och bred, d.v.s. enligt reglerna, var enkel, och Gringoire beundrade dess klarhet. Såsom man lätt kan förstå, kände de fyra allegoriska personligheterna sig litet trötta efter att ha genomströvat de tre världsdelarna, utan att ha funnit någon, åt vilken de kunde överlämna sin gulddelfin. Sedan följde ett lovtal över den underbara fisken, späckat med tusentals finkänsliga antydningar om Margaretas av Flandern unge trolovade, som just då befann sig i enformig tillbakadragenhet i Amboise och näppeligen anade, att Arbete och Prästerskap, Adel och Köpenskap för hans skull företog en resa över hela jorden. Nyssnämnda delfin var ung, mycket vacker, stark, och framför allt (härliga ursprung till alla kungliga dygder!), han var son till Frankrikes lejon. Jag försäkrar, att denna djärva bild är beundransvärd och att teaterns naturalhistoria på en kunglig förmälningsdag inte behöver låta skrämma sig av tillkännagivandet av att en delfin är son till ett lejon. Det är just dylika sällsynta och högtravande blandningar, som bevisar entusiasm. Men för att även spela rollen av kritiker, så måste jag säga, att poeten borde ha kunnat utveckla denna vackra tanke på mindre än tvåhundra verser. Det är visserligen sant, att mysteriespelet skulle räcka från tolv till fyra, enligt prevostens befallning, och att det till följd därav måste sägas något. För övrigt hörde man tåligt på.
Mitt i ett gräl mellan mademoiselle Köpenskap och madame Adel, i samma ögonblick, som mäster Arbete deklamerade denna beundransvärda vers:
”Ett modigare djur man aldrig såg i skogen!”
hörde man plötsligt, hur den dörr, som till allmänhetens förtret hittills hållits stängd, nu till ännu större förtret öppnades och dörrvakten med skallande stämma anmälde:
— Hans eminens monseigneur kardinalen av Bourbon.
26
