vidunder, som sålunda väckts ur sin stenslummer av denna eld, av detta ovanliga larm, var det ett, som gång på gång syntes passera förbi det flammande bålet.
Denna sällsamma fyrbåk måste ha väckt vedhuggarna ända bort på Bicêtrekullarna. En förfärande tystnad inträdde nu bland friborgarna, och under denna tystnad hördes ingenting annat än ångestropen av de i klostret instängda munkarna, mera oroliga än hästar i ett brinnande stall, det förstulna bullret av fönster, som hastigt öppnades och ännu hastigare stängdes, ett springande av och an i husen och i Hôtel-Dieu, sprakandet av bålet, de döendes sista stönanden och det fortsatta fräsandet av det smälta blyet, som forsade ned på stenläggningen.
Emellertid hade de förnämsta bland friborgarna dragit sig tillbaka till Logis Gondelauriers portik, där de höll krigsråd. Hertigen av Egypten, som satt på en avvisare, betraktade med vidskeplig bävan den övernaturliga eld, som flammade tvåhundra fot uppe i luften. Clopin Trouillefou bet i raseri i sina valkiga nävar.
— Omöjligt att komma in! mumlade han för sig själv.
— En gammal trollkyrka! brummade den gamle zigenaren Mathias Hungadi Spicali.
— Vid påvens skägg, tillade en gråhårig friborgare, som en gång i tiden hade varit soldat, de där två stuprännorna spottar smält bly på en bättre än skottgluggarna i Lectoure!
— Ser ni den där djävulen, som spankulerar av och an framför elden? utbrast hertigen av Egypten.
— Vid Gud! sade Clopin. Det är den där förbannade ringaren — det är Quasimodo!
Zigenaren ruskade på huvudet.
— Nej, säger jag, sade han. Det är vålnaden av Sabnac, den store markisen, befästningarnas demon. Av en beväpnad soldat har han gjort ett lejons huvud. Emellanåt sitter han på en förfärlig häst. Han förvandlar män till stenar och bygger torn med dem. Han för befälet över femtio legioner. Det är säkerligen han. Jag känner igen honom. Emellanåt är han klädd i en vacker kåpa av guldtyg, efter turkiskt mönster.
— Var är Bellevigne d'Etoile? frågade Clopin.
— Han är död, svarade en kvinnlig friborgare.
Här inföll Andry-le-Rouge med ett idiotiskt skratt:
— Notre-Dame skaffar arbete åt Hôtel-Dieu.
— Finns det inget sätt att spränga porten? sade kungen av Thunes och stampade i marken.
Till svar pekade hertigen av Egypten med dyster min på de två strömmar av smält bly, som lyste som två fosforstrimmor mot den mörka byggnaden.
— Man har redan förr haft exempel på kyrkor som försvarat sig själva,
296
