Jehan såg på honom med illmarig min och knäppte med fingrarna. I detta ögonblick var han sublim. Han hade på huvudet en av dessa tunga hjälmar från 1400-talet, som skrämde fienden med sina vidunderliga prydnader. Hans hjälm var späckad med inte mindre än tio järntaggar, så att Jehan hade kunnat göra Nestors homeriska skepp stridigt det fruktansvärda epitetet DEXEMBOLOS.
— Vad jag skall göra med den, allernådigste konung av Thunes, sade han. Ser du den där raden av bildstoder, som ser ut som fårskallar, över de tre portarna?
— Ja. Nå?
— Det är de franska konungarnas galleri.
— Vad angår den saken mig? sade Clopin.
— Vänta litet. Vid ena änden av det där galleriet finns en dörr, som aldrig är stängd annat än med klinka. Med den här stegen går jag upp dit, och sedan är jag inne i kyrkan.
— Låt mig gå upp först, min gosse, sade den andre.
— Nej, kamrat. Stegen är min. Kom med nu, du skall få bli andre man.
— Måtte Belsebub strypa dig! sade Clopin vresigt. Jag vill inte komma efter någon.
— I så fall, Clopin, skall du skaffa dig en stege.
Och därmed satte Jehan i väg över den öppna platsen, släpande stegen med sig och ropande:
— Följ med mig, gossar!
Inom ett ögonblick var stegen rest och stod med sin övre ända stödd mot balustraden till det lägre galleriet ovanför en av sidoportarna. Jublande trängdes friborgarna kring stegen för att få klättra uppför den. Men Jehan höll på sin rättighet och var den, som först satte sin fot på stegens pinnar.
Uppstigandet blev ganska långt. De franska kungarnas galleri löpte på den tiden cirka 20 meter ovanför marken, till vilken höjd dessutom kom de elva trappstegen vid ingången. Jehan steg långsamt upp, mycket hindrad av sin tunga rustning, med ena handen på stegen och med den andra hållande sitt armborst. Då han tillryggalagt halva vägen, kastade han en melankolisk blick på de stackars döda argotierna, som låg kringströdda på huvudportalens trappa.
— Ack! sade han. Se där en hög av döda, värdig femte boken av Iliaden.
Sedan fortsatte han sin klättring. Friborgarna följde efter honom. Det fanns en friborgare på var och en av stegens pinnar. När man såg denna rad av pansarklädda ryggar sålunda höja sig i en vågformig rörelse i mörkret, hade man kunnat tro, att det var en jätteorm med stålfjäll, som reste sig mot kyrkan. Jehan, som utgjorde huvudet och som visslade, gjorde illusionen fullständig. Till sist uppnådde studenten galleriets ba-
298
