Skottet avlossades. Pilen ven genom luften och fastnade med sin spets i puckelryggens vänstra arm. Detta generade inte Quasimodo mer än om hans granne, kung Faramond, hade fått en skråma. Han grep tag i pilen, ryckte ut den ur armen och bröt lugnt av den mot sitt knotiga knä. Sedan snarare släppte än kastade han bitarna på golvet. Men han gav inte Jehan tillfälle till att avlossa ännu en pil. Så fort pilen var avbruten, kastade sig Quasimodo frustande över studenten, vars vapenrustning av stöten plattades till mot väggen. Sedan såg man otydligt en hemsk scen vid det fladdrande skenet från facklorna.
Med vänstra handen grep Quasimodo tag om båda armarna på Jehan, som inte gjorde något motstånd; till den grad gav han sig förlorad. Med högra handen tog puckelryggen med olycksbådande långsamhet av honom hans rustning bit för bit, svärdet, dolken, hjälmen, bröstharnesket, lårskenorna, som om han varit en apa, som skalat en nöt. Bit för bit släppte Quasimodo studentens järnskal för hans fötter.
När studenten fann sig avväpnad, avklädd, naken i dessa fruktansvärda händer, gjorde han inte något försök att tala till sin döve fiende, utan han skrattade honom djärvt i ansiktet och sjöng med sitt sextonåriga pojkhjärtas hela bekymmerslöshet en då för tiden populär visa:
Elle est bien habillée,
La ville de Cambrai.
Marafin l'a pillée…
Han hann inte avsluta visan. Quasimodo syntes nu stående på galleriets balustrad, med ena handen hållande studenten vid fötterna och låtande honom snurra runt som en slunga. Så hördes ett ljud, som då en ask av ben krossas mot en vägg, och någonting syntes falla, men det stannade, då det tillryggalagt en tredjedel av vägen ned, ty det hejdades av ett av de arkitektoniska utsprången. Det var en död kropp, som förblev hängande där, dubbelvikt, med krossade revben och spräckt huvudskål.
Ett anskri av fasa höjdes bland friborgarna.
— Hämnd! ropade Clopin.
— Till plundring! svarade mängden. Till anfall! Till anfall! Sedan följde ett ohyggligt tjut på alla möjliga språk, alla möjliga dialekter, i alla möjliga tonfall. Den stackars studentens död uppväckte en storm av förbittring hos denna folkmassa. Friborgarna greps av blygsel och raseri över att så länge ha blivit hållna i schack framför en kyrka av en puckelrygg. Deras raseri förskaffade dem stegar, mångdubblade facklornas antal, och inom några minuter såg Quasimodo till sin bestörtning en fruktansvärd skara anfalla Notre-Dame från alla håll. De som inte hade några stegar, hade knutit ihop rep, de som inte hade några
300
