Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/307

Den här sidan har korrekturlästs

ängsits två knotiga knän, ett par magra lår, beklädda med svarta yllebyxor, en överkropp insvept i en lös, grov rock med ett pälsbräm, på vilket man såg mindre hår än skinn, och liksom för att sätta kronan på verket en flottig gammal hatt, kantad runt omkring med ett snöre, fullsatt med små blyfigurer. Tillika med en smutsig kalott, under vilken knappast ett enda hårstrå var synligt, var detta allt som kunde urskiljas av den sittande personen. Han höll huvudet så framåtlutat över bröstet, att ingenting var synligt av hans ansikte, som sålunda hölls i skuggan, förutom spetsen av hans näsa, på vilken en ljusstråle föll och som uppenbarligen måste vara lång. Den magra och rynkiga handen utvisa- de, att det var en gammal man. Det var Ludvig XI.

En bit bakom dem samtalade med sänkta röster två män i flamländska dräkter, som dock inte så helt och hållet försvann i mörkret att inte den, som övervarit uppförandet av Gringoires mystär, i dem kunnat igenkänna två av de förnämsta flamländska ambassadörerna Willem Rym, den skarpsinnige stadspensionären i Gent, och Jakob Coppenole, den populäre strumpvävaren. Man torde erinra sig, att dessa två män var djupt invigda i Ludvig XI:s hemliga politik.

Och bakom alla de andra, i närheten av dörren, i mörkret, stod, orörlig som en bildstod en undersätsigt byggd, axelbred man i något slags militäruniform och broderad vapenrock, vars grova ansikte med utstående ögon, stor mun och knappast någon panna alls verkade samtidigt både hund och tiger.

Alla stod med obetäckta huvuden utom kungen själv.

Den dyrbart klädde herrn, som stod bredvid konungen, tycktes läsa upp något slags lång promemoria, som konungen tycktes åhöra med uppmärksamhet. De två flamländarna samtalade i viskningar.

— Guds kors! mumlade Coppenole. Jag är trött på att stå. Finns det inga stolar här?

Rym svarade med en nekande åtbörd, åtföljd av ett varnande leende.

— Guds kors! återtog Coppenole, som kände sig riktigt olycklig över att nödgas sänka rösten sålunda. Jag känner god lust att slå mig ned på golvet med benen i kors, såsom jag gör hemma i min affär.

— Det är bäst, att ni aktar er för att göra det, mäster Jakob.

— För tusan, mäster Willem, måste man således hålla sig på fötterna hela tiden?

— Eller på knäna, svarade Rym.

I samma ögonblick höjde kungen rösten, och de tystnade.

— Femtio sols för våra kammartjänares rockar och tolv livres för våra skrivares kappor! Det är rätt! Ös guld tunnvis! Är ni galen, Olivier?

Då den gamle mannen sade detta, höjde han huvudet, och man såg kedjan till Sankt-Mikaelsorden glänsa kring hans hals. Ljusskenet föll över hans magra, vresiga ansikte. Han ryckte pergamentet ur den andres

303