händer.
— Ni ruinerar oss! utropade han, i det hans insjunkna ögon gled över promemorian. Vad är allt det här? Vad har vi för behov av en sådan stat? Två kaplaner, vardera med tio livres i månaden, och en underkaplan till hundra sols! En kammartjänare till nittio livres om året! Fyra köksmästare, var och en med hundratjugu livres om året! En stekmästare, en soppkock, en överkock, en källarmästare jämte två biträden, var och en till sextio livres om året! Två stekvändare till åtta livres! En stallmästare och hans två karlar till tjugufyra livres i månaden! En förskärare, en pastejbagare, en bagare, två formän till sextio livres vardera om året! Och överhovslagaren hundratjugu livres! Och vår överhovskattmästare tolvhundra livres! Och kontrollören femhundra! Och endast Gud vet vad mera! Det är ju rent av vidunderligt! Våra tjänares löner suger alldeles ut Frankrike. Alla skatterna i Louvren kommer att smälta i en sådan ugn av utgifter. Vi blir nödsakade att sälja vårt bordsilver! Och nästa år, om Gud och Vår Fru (här lyfte han på hatten) låter oss leva så länge, blir vi nödsakade att dricka vårt havrevatten ur en tennmugg!
Då han sade detta, kastade han en blick på silverpokalen, som blänkte på bordet. Han hostade och fortsatte:
— Mäster Olivier, furstar, som regerar över stora riken, såsom konungar och kejsare, bör inte låta slöseriet taga överhand i deras hushåll, ty det är en eld, som sedan sprider sig över hela landet. Alltså, mäster Olivier, låt det lända dig till efterrättelse, att denna sak misshagar oss. Pasque-Dieu! Ända till anno 79 översteg våra utgifter aldrig trettiosextusen livres! Anno 80 steg de till fyrtiotretusenetthundranitton livres — jag har siffrorna i huvudet — 81 uppgick de till sextiosextusensexhundraåttio, och i år går de till åttiotusen! Fördubblade på fyra år! Monstruöst! Han gjorde ett uppehåll för att hämta andan, och sedan fortsatte han med största häftighet:
— Runt omkring mig ser jag endast människor, som blir feta på min magerhet! Ni suger pengar ur alla mina porer!
Alla de närvarande teg. Detta var ett av de vredesutbrott, som man måste hålla till godo med. Han fortsatte:
— Jag tycker om den här ansökan på latin av Frankrikes högadel, som vill, att jag skall återupprätta, vad de behagar kalla de höga kronoämbetena som är av en sådan vikt! Ja, i sanning av vikt! Men vi skall visa er, Pasque-Dieu, huruvida vi är kung eller inte!
Han smålog i medvetande om sin makt; hans dåliga humör blidkades därav, och han vände sig om mot flamländarna.
— Förstår ni, vän Willem, överbagaren, överhovmästaren, överhovmarskalken, överhovstallmästaren är inte av lika mycket gagn som den obetydligaste kammartjänare. Kom ihåg det, vän Coppenole, de är inte
304
