na, att de skulle följa med, och lämnade rummet.
Det kungliga sällskapet utökades vid dörren med män, som var beväpnade från topp till tå, och några små pager, som bar facklor. De vandrade en stund i det inre av detta dystra fängelse, genomdraget med trappor och korridorer ända in i de tjocka murarna. Befälhavaren på Bastiljen gick i spetsen och hade överinseendet över öppnandet av de på varandra följande dörrarna för den gamle, sjuke och lutande kungen, som hostade, där han gick. Vid varje dörr måste alla böja sig ned, alla utom den av ålder böjde gubben.
— Hm! sade han med sin tandlösa mun. Vi är redan mycket nära gravens port. En låg dörr måste passeras med krökt rygg.
Efter att ha passerat genom en dörr, så belamrad med lås och reglar, att det tog en kvarts timme att öppna den, kom de slutligen in i en hög och stor sal med gotiska valv, i vars mitt vid fackelskenet kunde urskiljas en stor kub av murverk, trä och järn. Invändigt var den ihålig. Det var en av dessa beryktade burar, avsedda för statsfångar, som man brukade kalla “kungens små barn”. I dess väggar fanns några små fönster, överdragna med ett så tätt galler av järnstänger, att man inte kunde se glasrutorna. Dörren utgjordes av en enda platt sten, som till en grav; en av dessa dörrar, som endast användes att gå in genom. Skillnaden var endast den, att här var den begravne vid liv.
Kungen gick långsamt omkring denna lilla byggnad och granskade den med största uppmärksamhet, under det att mäster Olivier följde efter honom och från sitt pergament högt läste upp kostnaderna.
— Präktig kärnek, sade kungen och knackade med knogarna mot trävirket.
“… Dessutom har till denna bur”, fortsatte den andre att läsa upp, “åtgått tvåhundratjugu tjocka järnstänger, i genomsnitt åtta à nio fot långa, jämte krampor och övrigt tillbehör vägande tvåhundraaderton marker, oberäknat järngallren för fönstren i det rum, där buren är placerad, järngallren för dörren till rummet och annat…”
— Det var bra mycket järn för att hålla en lättfärdig själ i schack, sade kungen.
“Hela beloppet uppgår till trehundrasjutton livres, fem sols och sju denierer.”
— Pasque-Dieu! utbrast kungen.
Vid denna Ludvig XI:s favorited tycktes någon ha vaknat inne i buren. Kedjor rasslade på golvet, och en svag röst, som tycktes komma ur buren, utropade:
— Sire! Sire! Förbarmande! Förbarmande!
— Trehundrasjutton livres, fem sols och sju denierer! upprepade Ludvig XI.
Den klagande rösten hade isat blodet i alla de närvarandes ådror, till