Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/312

Den här sidan har korrekturlästs

och med mäster Oliviers. Endast kungen tycktes inte ha hört den. På hans tillsägelse återupptog mäster Olivier uppläsandet, och han själv fortsatte kallt att granska buren.

“… Förutom detta har det utbetalats till en murare, som gjort hålen för fönstergallren och ett nytt golv i det rum, där buren står, enär det gamla golvet inte hade varit starkt nog att uppbära den, tjugu livres, fjorton sols.”

Rösten började åter klaga:

– Nåd, sire! Jag svär, att det var kardinalen av Angers, som begick detta förräderi, och inte jag.

– Den muraren kan konsten att hugga för sig, sade kungen. Fortsätt, Olivier.

Olivier fortsatte:

“Till en snickare för fönsterkarmar, säng och annat tjugu livres två sols…”

Rösten fortsatte alltjämt:

– Ack, sire, vill ni inte höra på mig? Jag bedyrar, att det inte var jag, som skrev det där till hertigen av Guyenne. Det var kardinalen Balue.

– Den snickaren är alldeles för dyr, anmärkte kungen. Är det allt?

– Nej, sire. Till en glasmästare för fönster i ovannämnda rum fyrtiosex sols åtta denierer.

– Nåd, sire! Är det inte tillräckligt att man skänkt alla mina ägodelar till mina domare, mitt bordssilver till herr de Torcy, mitt bibliotek till mäster Pierre Doriolle och mitt lösöre till guvernören i Roussillon? Jag är oskyldig. Det är nu fjorton år, som jag legat och skakat av köld i denna järnbur. Nåd, sire, och även ni skall finna det i himmelen.

– Mäster Olivier, sade kungen, hur lyder slutsumman?

– Trehundrasextiosju livres åtta sols tre denierer.

– Vid Vår Fru! utbrast kungen. Det är ju alldeles orimligt för en järnbur!

Han ryckte till sig promemorian ur mäster Oliviers hand och började räkna på fingrarna, i det han ömsom tittade på papperet, ömsom på buren. Under tiden hörde man fången i buren snyfta. Verkan därav i detta mörker var ohygglig, och alla de närvarande var likbleka och stirrade på varandra.

– I fjorton år, sire! Det är jämnt fjorton år sedan i april 1469! I Guds heliga moders namn, sire, lyssna till mig. Hela denna tid har ni njutit av solens värme, skall då aldrig jag, stackare, återse dagens ljus? Nåd, sire! Var barmhärtig! Mildhet är en ädel dygd hos en konung, som bryter vredens udd. Tror ers majestät, att det i dödsstunden kan lända en konung till stor tröst att inte ha lämnat någon oförrätt ostraffad? För övrigt, sire, var det inte jag, som förrådde ers majestät; det var kardinalen av Angers, och jag har en mycket tung järnkätting om foten med en

308