— Sire, sire, pöbeln i Paris befinner sig i fullt uppror.
Ludvig XI:s bistra anletsdrag förvreds för ett ögonblick, men detta tecken till sinnesrörelse försvann som en blixt. Han lade band på sig och sade lugnt och strängt:
— Vän Jacques, ni kommer inrusande bra häftigt.
— Sire, sire! Det är uppror! upprepade vännen Jacques, som var alldeles andfådd.
Kungen, som hade rest sig upp, grep honom hårdhänt i armen och sade i hans öra, så att ingen annan kunde höra det, i en ton av undertryckt vrede och med en förstulen sidoblick på flamländarna:
— Tig, eller tala med sänkt röst!
Nykomlingen förstod och började nu i förfärad ton omtala något, som kungen åhörde helt lugnt, under det att Willem Rym fäste Coppenoles uppmärksamhet på nykomlingens utseende och klädsel, hans pälsbrämade huvudbonad och hans svarta sammetskåpa, som utvisade att han var president i räknekammaren.
Denna person hade inte väl avlagt sin redogörelse för kungen, förrän Ludvig XI skrattande utbrast:
— Nej, för tusan, tala högt, vän Coictier! Varför talar ni med så sänkt röst? Vår Fru vet, att vi inte har något att dölja för våra goda vänner flamländarna.
— Men sire —
— Tala högt! sade kungen.
Vän Coictier förblev stum av överraskning.
— Seså, återtog kungen. Tala ut, människa! Det försiggår således ett upplopp i vår goda stad Paris?
— Ja, sire.
— Och som, säger ni, är riktat mot justitiepalatsfogden?
— Det ser så ut, sade vännen, som i sin bestörtning över den plötsliga och oförklarliga förändring, som försiggått med kungen, alltjämt stammade.
Ludvig XI fortsatte:
— Var stötte vakten ihop med folkmassan?
— Då denna tågade fram från Mirakelgården till Pont-aux-Changeurs. Jag mötte den själv, då jag var på väg hit, i åtlydnad av ers majestäts befallning. Jag hörde dem ropa: “Ned med palatsfogden!”
— Men vad kan de ha för anledning att beklaga sig över fogden?
— Åh, sade vännen Jacques, endast den att han är deras länsherre.
— Verkligen?
— Ja, sire. De är lymlar från Mirakelgården. De har länge beklagat sig över fogden, vars vasaller de är. De vill inte tillerkänna honom vare sig domsrätt eller rättighet att pålägga dem skatter.
— Åh, på det viset, sade kungen med ett småleende av tillfredsställelse,
