me-des-Champs (här lyfte kungen på hatten), vilka hus uppgår till tretton; dessutom Mirakelgården och sjukhuset för spetälska och hela vägen ända fram till Porte Saint-Jacques. Över alla dessa områden äger han full domsrätt, är så gott som envåldshärskare.
— Åhå! sade kungen, i det han kliade sig på vänstra örat med högra handen. Det där utgör en bra bit av min stad! Jaså, herr palatsfogden var kung över allt det där!
Denna gång rättade han sig inte. Han fortsatte i begrundande ton, som om han talat för sig själv:
— Sakta i backarna, herr fogde! Ni har verkligen en bra bit av vårt Paris i era klor!
Plötsligt utbrast han högt:
— Pasque-Dieu! Vad är det egentligen för människor de där, som tillväller sig alla möjliga rättigheter, som har sina tullportar överallt, sina bödlar och galgar vid varje gathörn bland vårt folk, så att, liksom greken trodde sig ha lika många gudar som han hade källor och persern lika många som han såg stjärnor, så räknar fransmannen med lika många kungar som han ser galgar. Vid Gud, detta är av ondo, och jag är trött på det. Jag skulle gärna vilja veta, om det är med Guds vilja, som det här i Paris finns andra skattpåläggare än kungen, en annan domstol än vårt parlament, något annat välde än vårt! Vid min själ, den dag måste komma, då det i Frankrike skall finnas endast en kung, en herre, en domare, en som råder över liv och död, liksom det endast finnes en Gud i himmelen!
Här lyfte han åter på hatten och fortsatte, alltjämt i begrundande ton och med uppsynen hos en jägare som driver på sitt koppel:
— Rätt så, mitt folk! Bra gjort! Slå ned dessa falska herrar! Utför ert verk! Plundra, häng och bränn dem! Jaså, ni vill vara kungar, mina herrar! Gå på, mitt folk, gå på!
Han tvärtystnade, bet sig i läppen, liksom för att lägga band på sig, och fixerade i tur och ordning de fem personer, som omgav honom, varpå han plötsligt fattade sin hatt mellan båda händerna, spände blicken i den och sade:
— Ah! Jag skulle bränna upp dig, om du visste, vad som försiggår i mitt huvud!
Sedan såg han sig åter omkring med den misstänksamma, ängsliga blicken hos en räv, som smyger sig tillbaka till sin lya, och sade:
— Men lika gott. Vi skall skicka fogden undsättning. Olyckligtvis har vi endast få trupper till vår disposition mot en sådan manstark pöbel. Vi måste vänta till i morgon. Då skall ordningen bli återställd i staden, och alla, som blir gripna, skall bli hängda.
— Apropå det, sire, sade vännen Coictier, det hade jag glömt i min första förvirring. Vakten har gripit två eftersläntrare, som tillhör skaran.
