Om det behagar ers majestät att se dem, så är de här.
— Om det behagar mig! Pasque-Dieu! utbrast kungen. Kan du glömma en sådan sak? Olivier, skynda dig och hämta hit dem.
Mäster Olivier lämnade rummet och kom om ett ögonblick tillbaka med de två fångarna, som var omringade av bågskyttar. Den ene av dem hade ett grovt, försupet och dumt ansikte; han var klädd i trasor och gick med krokiga ben och släpade ena foten efter sig. Den andre hade ett blekt och godmodigt ansikte, som läsaren redan stiftat bekantskap med. Kungen fixerade dem ett ögonblick utan att säga ett ord, så tilltalade han plötsligt den första av de två fångarna.
— Vad heter du? frågade han.
— Gieffroy Pincebourde.
— Ditt yrke?
— Friborgare.
— Och vad hade du med i detta fördömliga upplopp att göra?
Friborgaren såg på kungen, i det han med dum uppsyn svängde armarna av och an.
— Det vet jag inte, sade han. De gick, så jag gick med.
— Gick du inte med avsikt att angripa och plundra din länsherre, palatsfogden?
— Jag vet, att de gick för att taga någonting hos någon. Det är allt jag vet.
Här visade en soldat kungen en trädgårdskniv, som han funnit hos mannen.
— Känner du igen det här vapnet? frågade kungen.
— Ja, det är min trädgårdskniv. Jag är vingårdsarbetare.
— Och erkänner du, att mannen där är din kamrat? frågade Ludvig XI, i det han pekade på den andre fången.
— Nej, jag känner honom inte.
— Nog nu, sade kungen och gjorde ett tecken åt den tyste mannen, som stod orörlig vid dörren och som vi redan utpekat för läsaren. Vän Tristan, sade han, den här mannen tillhör er.
Tristan l'Hermite bugade sig för hans majestät och viskade sedan en befallning till ett par bågskyttar som ögonblicket efteråt förde bort den stackars friborgaren.
Under tiden hade kungen tilltalat den andre fången, som svettades ohyggligt.
— Ditt namn?
— Sire, Pierre Gringoire.
— Ditt yrke?
— Filosof, sire.
— Hur kan du, din lymmel, ha den djärvheten att gå och angripa vår vän palatsfogden? Och vad har du att säga om detta upplopp?
314
