Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/319

Den här sidan har korrekturlästs

— Sire, jag var inte med om det.

— Seså, din skurk, blev du inte fasttagen av vakten i detta dåliga sällskap?

— Nej, sire, det är ett misstag. Det är mitt olycksöde. Jag skriver tragedier, sire. Jag bönfaller ers majestät att höra på mig. Jag är poet. Det är poetens sorgliga öde att ströva omkring nattetid på gatorna. Av en ren slump kom jag att gå den vägen i kväll. De grep mig utan någon anledning. Jag är alldeles oskyldig i fråga om detta upplopp. Ers majestät såg ju, att friborgaren inte kände mig. Jag bönfaller ers majestät…

— Tig! sade kungen mellan två klunkar ur silverbägaren. Du gör oss vimmelkantig.

Nu trädde Tristan l'Hermite fram och sade, i det han pekade på Gringoire:

— Sire, får vi hänga den här också?

Detta var det första ord han yttrat.

— Ja, varför inte? svarade kungen likgiltigt. Jag kan inte se något hinder för det.

— Men jag ser många! sade Gringoire.

Vår filosof var i detta ögonblick grönare i ansiktet än en oliv. Han såg på kungens kalla och likgiltiga uppsyn, att det inte fanns någon annan utväg till räddning än i någonting riktigt patetiskt, och han kastade sig med en åtbörd av förtvivlan för Ludvig XI:s fötter.

— Sire! Vill ers majestät värdigas höra på mig? Sire, krossa inte med er vredes blixt en sådan obetydlig stackare som jag. Guds flammande blixtar träffar inte kålroten. Sire, ni är en upphöjd och mäktig monark, hav förbarmande med en fattig men hederlig man, som inte mer är i stånd att underblåsa en upprorslåga än en istapp att ge ifrån sig en eldgnista. Nådigaste herre och konung, mildhet är lejonets och konungars dygd. Ack! Stränghet bidrar endast till att förvilda. Sire, ni är solen. Jag bedyrar, min stormäktigaste nådig herre, att jag inte är kamrat med friborgarna, detta tjuvaktiga och brottsliga pack. Uppror och plundring är främmande för Apollosonen, jag är inte mannen att vilja störta mig in i dessa mörka moln, som uttömmer sig i uppror och stormar. Jag är ers majestäts trofaste undersåte. Samma svartsjuka, som mannen känner för sin hustrus heder, samma längtan, som sonen känner efter sin fars kärlek, bör en god undersåte känna för sin konungs makt och ära. Han bör förgås av nit för upprätthållandet av hans hus, för att göra honom tjänster. Varje annan känsla, som eldade honom, skulle inte vara annat än vanvett. Sådana, sire, är mina statsmaximer. Döm mig således inte såsom en upprorsmakare och lagbrytare, därför att min rock har hål vid armbågarna. Om ni visar mig barmhärtighet, vill jag nöta ut mina byxor vid knäna genom att be för er dag och natt. Jag är inte vidare rik, sire, jag är snarare mycket fattig, men det oaktat är jag ingen dålig människa.

315