Alla människor vet, att de sköna konsterna inte inbringar stora rikedomar och att de största skriftställare inte alltid kan kosta på sig en stor brasa om vintern. Vad kan det väl betyda för ers majestät, av vars ansikte allas ögon bländas, om det finns en stackars man mer på jorden, en stackars oskyldig filosof, som kryper omkring i olyckans mörker med sin tomma pung skrällande mot sin tomma mage? För övrigt, sire, är jag en man med boklig bildning. Stora konungar lägger en juvel till sin krona genom att beskydda konst och vetenskap. Men det är ett dåligt sätt att beskydda vetenskapen om man hänger den, som ägnar sig däråt. En sådan skamfläck det hade varit för Alexander, om han hade låtit hänga Aristoteles! Sire, jag har skrivit ett utmärkt bröllopskväde till ära för mademoiselle av Flandern och vår nådige herr kronprins. Jag är inte någon eldbrand till uppror. Ers majestät ser, att jag inte är en okunnig lurk, att jag har studerat, att jag äger mycken medfödd vältalighet. Bevilja mig nåd, sire. Genom att göra det, utför ni en vår nådig fru välbehaglig gärning, och jag försäkrar er, sire, att jag känner den största förfäran vid blotta tanken på att bli hängd.
Med dessa ord kysste den förtvivlade Gringoire gång på gång kungens tofflor, under det att Willem Rym viskade till Coppenole:
— Det är förståndigt av honom att krypa på golvet. Kungar är som Jupiter på Kreta - de hör endast med fötterna.
Och utan att bry sig om Jupiter på Kreta, svarade strumpvävaren med ett brett leende och blicken riktad på Gringoire:
— Ah, det där är bra! Jag tycker mig nära nog höra kansleren Hugonet tigga mig om nåd.
När Gringoire slutligen tystnade, alldeles andfådd, höjde han darrande sin blick och såg, hur kungen med nageln skrapade bort en fläck som han hade på ena knät. Så tog hans majestät sig en klunk ur bägaren, men han yttrade inte ett ord, och denna tystnad blev för Gringoire en sannskyldig tortyr.
Till sist såg kungen på honom.
— En sådan förskräcklig pratmakare! sade han. Så vände han sig till Tristan l'Hermite och sade: Äsch! Låt honom gå!
Gringoire ramlade baklänges, alldeles utom sig av glädje.
— Skall han släppas? brummade Tristan. Vill inte ens ers majestät, att han skall stängas in i en bur för en tid?
— Min vän, svarade Ludvig XI, tror du, att det är för sådana fåglars räkning, som vi håller oss med burar för trehundrasextiosju livres åtta sols och tre denierer stycket? Släpp genast kräket (Ludvig XI använde gärna detta ord, som jämte “Pasque-Dieu” utgjorde hela lagret av hans godmodighet) och skicka i väg honom med en spark.
— O, utbrast Gringoire med hänryckning, det här är verkligen en stor konung!
316
