— Mäster Olivier, marskalk de Boucicaut brukade säga: “Endast en kung kan giva gåvor, endast i havet finns det fisk.” Jag ser, att ni är av samma åsikt som marskalken. Hör nu på vad jag säger. Vi har ett gott minne. Anno 68 gjorde vi er till vår kammartjänare, 69 till kastellan på Saint-Cloud med hundra livres tournois i lön — ni vill ha parisis. I november 73 utnämnde vi er genom ett brev, dagtecknat i Gergeole, till överskogvaktare vid Vincennesskogen efter Gilbert Acle, stallmästare, och anno 75 till samma befattning över Rouvray-lez-Saint-Cloud efter Jacques Le Maire; anno 78 beviljade vi i nåder er och er hustru en årlig livränta på tio livres att utgå från Place-aux-Marchands, belägen invid Saint-Germainskolan; anno 79 gjorde vi er till intendent över Sénart-skogen efter stackars Jehan Daiz, sedan till kommendant på slottet Loches, därpå till guvernör på Saint-Quentin och sedan till kapten på Pont de Meulan, efter vilken plats ni lånat en grevetitel. Av de fem sols i böter, som varje barberare betalar, då han rakar någon en helgdag, får ni tre, och vi får, vad som blir över. Det var vår nådiga vilja, att ni förändrade ert namn Le Mauvais (Den elake), som stod alltför mycket i överensstämmelse med er uppsyn. Anno 74 beviljade vi er till stor förtret för vår adel en vapensköld i tusende färger, som kommer er att brösta er som en påfågel. Pasque-Dieu! Har ni ännu inte fått ert lystmäte? Har inte ert fiskafänge varit tillräckligt vackert och underbart? Och är ni inte rädd för att en enda lax till skall komma er båt att kantra? Högmod kommer att bli ert fördärv, min vän. Högmod följes alltid tätt i hälarna av undergång och vanära. Betänk det och tig.
Dessa i sträng ton uttalade ord återkallade det fräcka uttrycket i mäster Oliviers ansikte.
— Gott! mumlade han nästan högt. Man ser tydligt, att kungen är sjuk i dag. Han ger allt åt läkaren.
I stället för att bli förargad över denna näsvishet fortsatte Ludvig XI i mildare ton:
— Vänta! Jag glömde att tillägga, att jag gjorde er till ambassadör till furstinnan Marie. Ja, mina herrar, tillade han, vänd till flamländarna, denne man har varit ambassadör. Seså, min vän, fortsatte han till mäster Olivier, låt oss inte bli osams. Vi är gamla vänner. Det börjar bli sent. Vi är färdiga med vårt arbete, så raka mig.
Läsaren har otvivelaktigt redan i mäster Olivier känt igen denne förfärlige Figaro, som försynen, denna den största dramaturgen av alla, så mästerligt inblandat i Ludvig XI:s långa och blodiga komedi. Denne kungens barberare hade tre namn. Vid hovet kallades han artigt Olivier le Daim, bland folket Olivier le Diable (Olivier Djävulen), och hans verkliga namn var Olivier le Mauvais (Olivier den elake).
Olivier stod orörlig och tittade snett på kungen och avundsjukt på Jacques Coictier.
