Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/324

Den här sidan har korrekturlästs

— Ja, ja, läkaren! mumlade han.

— Ja, läkaren! upprepade Ludvig XI i ovanligt godmodig ton. Läkaren har ännu större inflytande än du. Det är mycket enkelt. Han har hand om hela vår kropp, men du har bara hand om vår haka. Seså, min stackars barberare, allt det där blir nog bra igen. Vad skulle du säga och vad skulle det bli av ditt ämbete, om jag vore en sådan kung som kung Chilperic, som hade för vana att gripa tag om sitt skägg med ena handen? Seså, min vän, gör din plikt och raka mig. Gå och hämta, vad som behövs därtill.

Olivier, som såg, att kungen beslutat sig för att taga saken från den skämtsamma sidan och att det inte fanns något sätt att förarga honom, avlägsnade sig brummande för att verkställa befallningen.

Kungen reste sig upp ur länstolen, gick fram till fönstret, öppnade det med alla tecken till ovanlig sinnesrörelse och utbrast:

— Ah!! Javisst! Det lyser ett rött sken på himmelen över staden. Det är palatsfogdens hus som brinner. Det kan inte vara något annat. Ah, mitt goda folk, vill du då äntligen hjälpa mig att störta feodalväldet!

Så vände han sig om mot flamländarna.

— Mina herrar, sade han, kom hit och titta. Är inte detta reflexen av en eld?

— Det är en stor eldsvåda, sade Willem Rym.

— Åh, utbrast Coppenole, vars ögon började gnistra, det där påminner mig om nedbrännandet av herr d'Hymbercourts hus. Det måtte vara ett svårt uppror därborta.

— Tror ni det, mäster Coppenole? Och kungen såg nästan lika glad ut som strumpvävaren. Tror ni inte, átt det blir svårt att motstå det?

— Guds kors, sire! Det kommer att kosta ers majestät mer än ett kompani.

— Åh, mig! Det är en helt annan sak! svarade kungen. Om jag bara ville…!

Strumpvävaren svarade djärvt:

— Om detta uppror är, vad jag tror, skulle ni vilja förgäves, sire.

— Vän, svarade Ludvig XI, två kompanier av min livvakt och en salva av min fältslunga räcker att driva en skara bönder på flykten.

Trots Willem Ryms vinkar tycktes strumpvävaren ha lust att disputera med kungen.

— Sire, sade han, schweizarna var också bara bönder. Hertigen av Burgund var en stor och förnäm herre och gjorde narr av detta patrask. I striden vid Grandson ropade han: “Artillerister, skjut ned de där skurkarna!” och han svor vid Sankt Georg. Men överdomaren Scharnachtal kastade sig över den förnäme hertigen med sin klubba och sitt folk, och vid sammanstötningen med bönderna, som var klädda i skinnpälsar, splittrades den lysande burgundiska armén som en fönsterruta för en

320