— På knä! utbrast kungen med hetta. Tristan, håll ögonen på karlen.
Olivier föll på knä och sade kallt:
— Sire, en häxa har blivit dömd till döden av parlamentsdomstolen. Hon har tagit sin tillflykt till Notre-Dame. Folket vill ta henne därifrån med våld. Herr prevoten och herr anföraren för vakten, som kommit direkt från platsen, är här för att motsäga mig, om jag talar annat än sanning. Det är Notre-Dame, som pöbeln belägrar.
— Ah! sade med sänkt röst kungen, som nu var mycket blek och darrade av vrede. Notre-Dame! De belägrar Vår Fru i hennes egen katedral! Res dig upp, Olivier. Du har rätt — jag ger dig Simon Radins ämbete. Du har rätt — det är mig, de angriper. Häxan står under kyrkans beskydd, kyrkan står under mitt beskydd, och jag, som hela tiden trodde, att upploppet var riktat mot fogden — det är riktat mot mig själv! Föryngrad av sitt raseri började han gå av och an i rummet med långa steg. Han skrattade inte längre. Han var förfärande. Räven hade förvandlats till hyena. Han tycktes vara nära att kvävas av raseri. Hans läppar rörde sig, och hans vissnade händer var konvulsiviskt knutna. Så höjde han plötsligt huvudet, hans insjunkna ögon lågade, och hans röst klingade som en trumpet.
— Över dem, Tristan! Slå ned de skurkarna! Gå, Tristan, min vän! Döda! Döda!
När hans vredesutbrott var över, återvände han till sin länstol och sade med iskallt, koncentrerat raseri:
— Hör hit, Tristan! Vi har med oss här i Bastiljen femtio lansar, vilket gör trehundra ryttare. Dem tar ni. Dessutom har vi herr de Châteaupers’ kompani. Det tar ni även med er. Och med hela denna styrka skyndar ni er till Notre-Dame. Ah, herrar pöbel i Paris, ni vågar trotsa Frankrikes krona, Notre-Dames helgd och störa samhällets lugn! Utplåna dem, Tristan, utplåna dem, och låt ingen slippa undan annat än för att bli förd till Montfaucon!
Tristan bugade sig.
— Skall ske, sire!
Efter ett ögonblicks tystnad tillade han:
— Och vad skall jag göra med trollpackan?
Denna fråga gjorde kungen fundersam.
— Ah, trollpackan, sade han. Herr d'Estouteville, vad vill folket göra med henne?
— Sire, svarade prevoten, eftersom folket kommer för att släpa bort henne från fristaden i Notre-Dame, inbillar jag mig, att det är hennes strafflöshet, som sårar dem, och att de vill hänga henne.
Kungen tycktes fundera. Så vände han sig till Tristan l'Hermite:
— Gott min vän! Utplåna pöbeln och häng häxan!
— Alldeles, viskade Rym till Coppenole. Straffa folket för att det