önskar en sak, och gör sedan, vad det önskar.
— Det är tillräckligt, sire, sade Tristan. Men om trollpackan ännu är kvar i Notre-Dame, måste jag då taga henne därifrån trots fristaden?
— Pasque-Dieu! Fristaden! utbrast kungen och kliade sig på örat. Och dock måste denna kvinna bli hängd!
Liksom om han plötsligt kommit att tänka på något, föll han på knä framför stolen, tog av sig hatten, lade den framför sig på stolsitsen, och i det att han andaktsfullt betraktade en av de blyamuletter, med vilka den var fullsatt, knäppte han ihop händerna och bad:
— O, Vår Fru av Paris, vårt nådiga skyddshelgon, förlåt mig. Jag skall inte göra det mer än denna gång. Denna brottsling måste bli straffad. Jag försäkrar dig, heliga jungfru, att hon är en trollpacka, som icke är värd ditt beskydd. Du vet, att många fromma furstar har överträtt kyrkans privilegier till Guds ära och statens bästa. Sankt Hugo, biskop av England gav kung Edward tillåtelse att hämta en trollkarl ur hans kyrka. Ludvig den helige av Frankrike, min anherre, kränkte i samma avsikt den helige Pauls kyrka, liksom även var fallet med Alfons, son till kungen av Jerusalem, i själva den heliga gravens kyrka. Förlåt mig således för denna enda gång, Vår Fru av Paris. Jag skall aldrig göra så mer, och jag skall förära dig en vacker bildstod av silver, lik den jag i fjol förärade Vår Fru i Ecouys. Vare det så!
Han gjorde korstecknet, reste sig upp, satte på sig hatten och sade till Tristan:
— Skynda er, min vän. Tag herr de Châteaupers med er. Låt klämta i stormklockan. Ni utplånar folket. Ni hänger trollpackan. Det blir, som jag sagt. Ni betalar kostnaderna för avrättningen och lämnar mig räkningen. Kom nu, Olivier. Jag går inte till sängs i natt. Raka mig. Tristan l'Hermite bugade sig och lämnade rummet. Sedan gav kungen Rym och Coppenole ett tecken att draga sig tillbaka.
— Gud bevare er, mina goda flamländska vänner, sade han. Gå och vila er litet. Natten närmar sig sitt slut, morgonen är närmare än kvällen. Båda drog sig tillbaka, och då de kom fram till sina rum, till vilka de fördes av kommendanten på Bastiljen, sade Coppenole till Willem Rym:
— Hm! Jag har fått nog av den här kungen, som hostar! Jag har sett Karl av Burgund drucken, men han var mindre elak än Ludvig XI som sjuk.
— Mäster Jakob, svarade Rym, det beror därpå att kungarna hämtar mindre grymhet ur vinet än ur dekokterna.
