Sjunde kapitlet
CHATEAUPERS TILL UNDSÄTTNING!
Läsaren erinrar sig måhända den kritiska belägenhet, i vilken vi lämnat Quasimodo. Den modige döve, som ansattes från alla sidor, hade förlorat, om också inte modet, så dock allt hopp om att kunna rädda, inte sig själv, ty han tänkte inte på sig själv, utan zigenerskan. Alldeles rådlös sprang han av och an på galleriet. Notre-Dame var nära att bli intaget av friborgarna. Plötsligt uppfylldes de angränsande gatorna av dånet av galopperande hästar, långa led av facklor och en tät kolonn av ryttare, som med fällda lansar stormade in på den öppna platsen under ropet:
— Frankrike! Frankrike! Hugg ned packet! Châteaupers till undsättning! Leve prevoten!
De förfärade friborgarna gjorde helt om.
Quasimodo, som ingenting hörde, såg de dragna värjorna, facklorna, pikarna, hela detta kavalleri, i vars spets han igenkände kapten Febus, såg friborgarnas bestörtning, oron hos deras anförare, fruktan hos de andra, och denna oväntade undsättning piggade upp honom till den grad, att han kastade tillbaka de främsta angriparna, som redan befann sig uppe på galleriet.
Det var verkligen kungens soldater, som just anlänt.
Friborgarna höll sig tappert och försvarade sig med förtvivlans mod. Angripna i flanken från Rue Saint-Pierre-aux-Boeufs och i ryggen från Rue du Parvis, trängda mot Notre-Dame, som de alltjämt angrep och som Quasimodo alltjämt försvarade — både angripare och angripna råkade de i samma belägenhet, som sedermera greve Henri d'Harcourt vid den ryktbara belägringen av Turin 1640 mellan prins Thomas av Savoyen, som han belägrade, och markis de Leganez, som höll honom innesluten.
Striden blev fruktansvärd. Vargkött för hundtänder, såsom fader Mathieu uttrycker sig. Kungens ryttare, bland vilka Febus de Châteaupers kämpade med största tapperhet, gav ingen pardon, och de, som undgick lansstötarna, föll för värjorna. De illa beväpnade friborgarna skummade och bet av raseri. Män, kvinnor och barn kastade sig mot hästarnas länder och bringor och klängde sig fast vid dem med tänder och naglar; andra slog bågskyttarna i ansiktet med sina facklor, under det att andra åter med båtshakar högg ryttarna i halsen, drog ned dem från hästarna och massakrerade dem, som föll.
Man lade särskilt märke till en, som hade en lång lie, med vilken han mejade av hästarnas ben. Han var förfärande; han gnolade med nasal-
326
