Elfte boken
Första kapitlet
DEN LILLA SKON
I det ögonblick, då friborgarna angrep kyrkan, sov Esmeralda.
Men snart hade det tilltagande larmet kring byggnaden och det klagande bräkandet av geten, som vaknat före henne, ryckt henne ur sömnen. Hon satte sig upp, lyssnade, såg sig omkring, varpå hon, skrämd av ljusskenet och larmet skyndade ut ur cellen för att se efter, vad som var på färde. Anblicken av kyrkplanen och vad som försiggick nere på den, villervallan i detta nattliga anfall, denna hemska skara, som, otydligt urskiljbar i mörkret, hoppade omkring som en svärm grodor, de hesa tjuten från denna folkhop, facklorna, som förflyttade sig av och an, likt irrbloss över ett töcknigt moras, allt detta förekom henne som en hemlighetsfull strid mellan en skara avgrundsandar och kyrkans stenvidunder. Uppvuxen som hon var i zigenarnas vidskeplighet, var hennes första tanke, att hon oförhappandes överraskat nattens varelser i deras syndiga förehavanden. Då rusade hon förskräckt tillbaka in i sin cell för att be sin enkla bön om en mindre förfärande syn.
Men så småningom avtog hennes första förfäran, och av det tilltagande larmet jämte andra tecken, upptäckte hon, att hon inte var omgiven av vålnader utan av mänskliga varelser. Ehuru hennes fruktan då inte tilltagit, hade den förändrat karaktär. Hon tänkte sig möjligheten av ett upplopp för att släpa henne bort från hennes fristad. Tanken på att ännu en gång gå sin död till mötes, hennes ytterliga hjälplöshet, hennes ensamhet, dessa och tusen andra grymma tankar hade alldeles överväldigat henne. Hon hade fallit på knä med huvudet lutat mot sängen, händerna hopknäppta över huvudet, uppfylld av fruktan och förtvivlan, och zigenerska, avgudadyrkare, hedning som hon var, hade hon under snyftningar uppsänt böner till de kristnas Gud och till den heliga jungfrun, under vars beskydd hon stod. Ty även om man inte tror på något, så gives det dock ögonblick i livet, då man tror på den religion, i vars tempel man befinner sig.
328
