Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/333

Den här sidan har korrekturlästs

Mitt i denna förtvivlan hörde hon steg, som närmade sig henne. Hon vände på huvudet. Två män, av vilka den ene bar en lykta, hade just kommit in i cellen. Hon utstötte ett svagt skri.

— Hys ingen fruktan, sade en röst, som inte var henne obekant. Det är jag.

— Vem är ni? frågade hon.

— Pierre Gringoire.

Detta namn lugnade henne. Hon höjde blicken och kände verkligen igen poeten. Men vid hans sida stod en annan gestalt, svartklädd och inhöljd från topp till tå, som slog henne med stumhet.

— Ah! återtog Gringoire i förebrående ton. Djali kände igen mig före er!

Den lilla geten hade verkligen inte väntat på, att Gringoire skulle giva sig tillkänna. Han hade knappast kommit in i rummet, förrän djuret ömt började gnida sig mot hans knän och överhölja poeten med smekningar och vita hårstrån, ty det höll just på att fälla sina hår. Gringoire besvarade smekningarna med största hjärtlighet.

— Vem har ni med er? viskade zigenerskan.

— Var lugn, svarade Gringoire. Det är en vän till mig.

Så ställde poeten ned lyktan på golvet, hukade sig ned, slog armarna om Djali och utbrast i förtjust ton:

— O, ett sådant vackert djur! Det utmärker sig visserligen mer för sin skönhet och sin snygghet än för sin storlek, men det är klokt, kunnigt och bildat som en grammaticus! Låt se nu, min Djali, om du kommer ihåg alla dina konststycken. Hur går mäster Jacques Charmolue?

Den svartklädde lät honom inte tala ut. Han trädde fram till Gringoire och gav honom en knuff. Gringoire reste sig upp ur sin nedhukade ställning.

— Sant! sade han. Jag hade glömt, att vi måste skynda oss. Men, mästare, det är ingen anledning att bemöta folk så hårdhänt… Mitt vackra barn, ert liv svävar i fara och även Djalis. Man vill gripa er båda. Vi är era vänner och har kommit hit för att rädda er. Följ med oss.

— Är det sant? frågade hon upprörd.

— Ja, det är alldeles sant! Skynda er nu och följ med oss!

— Det skall jag, stammade hon. Men varför talar inte er vän?

— Ah, sade Gringoire, det beror därpå att hans föräldrar var besynnerliga människor, som givit honom ett tystlåtet temperament.

Hon var tvungen att hålla till godo med denna förklaring. Gringoire fattade hennes hand. Hans följeslagare tog lyktan och gick före. Fruktan gjorde den unga flickan viljelös, och hon lät sig föras bort. Geten skuttade efter dem, så förtjust att återse Gringoire, att den gång på gång kom honom att snubbla, därför att den stack hornen mellan hans ben.

— Livet är sådant, sade filosofen vid ett tillfälle, då han var nära att

329