och höll kurs mot landningsplatsen vid Porte-au-Foin.
— Ah! sade Gringoire. Därborta har vi Logis Barbeau. Titta, mästare, den där gruppen av svarta tak med de besynnerliga vinklarna, alldeles under de där låga, ojämna molnen, där månen företer bilden av stänk från en äggula, då skalet krossats. Det är ett vackert residens. Där finns ävenledes ett vackert kapell, krönt av ett välvt tak med dyrbara skulpturer. Och dessutom finns där en vacker trädgård med en damm, ett fågelhus, ett eko, en kvarn, en labyrint. Men vad nu då? Jag tror, att oväsendet tilltar!
Larmet kring Notre-Dame ökade verkligen. De lyssnade och kunde tydligt höra segerropen. Plötsligt flammade hundratals facklor uppe på gallerierna, i tornen, över hela kyrkan. Dessa facklor tycktes bäras av män, som letade efter någon, och snart nådde dessa avlägsna rop tydligt de flyendes öron.
— Zigenerskan! Trollpackan! Död åt zigenerskan!
Den olyckliga varelsen lät huvudet sjunka ned mot händerna, och den okände mannen fördubblade sina ansträngningar att driva fram båten mot andra stranden. Under tiden funderade vår filosof. Han höll geten i sina armar och flyttade sig varsamt bort från zigenerskan, som tryckte sig allt mer och mer intill honom, som om han varit hennes enda skydd.
Säkert är, att Gringoire befann sig i ett svårt dilemma. Han tänkte på, att geten enligt gällande lag skulle bli hängd, om den åter blev infångad, att det vore stor skada — stackars Djali! — och att det var mycket med två livdömda, som sålunda klängde sig fast vid honom, samt att hans sällskap med glädje skulle taga hand om zigenerskan. Och dock utkämpades inom honom en våldsam strid, i vilken han lade i vågskålen, ömsom flickan, ömsom geten. Han betraktade än den ena, än den andra med av tårar fuktiga ögon och mumlade för sig själv:
— Och ändå kan jag inte rädda er båda!
En stöt upplyste dem slutligen om att de nått land. De hemska tjuten nådde dem alltjämt med oförminskad styrka från la Cité. Den okände reste sig upp, kom fram till flickan och ville fatta henne i armen för att hjälpa henne ur båten. Hon sköt honom tillbaka och grep Gringoire i armen, men han, som var upptagen av geten, sköt i sin tur henne ifrån sig. Då hoppade hon i land utan hjälp. Hon var så upprörd, att hon inte visste, vad hon gjorde eller vart hon gick. När hon hämtat sig litet, befann hon sig ensam på kajen med den okände. Det såg ut, som om Gringoire, så fort han kommit i land, försvunnit med geten bland massan av hus vid Rue Grenier-sur-l'Eau.
Den stackars flickan ryste, då hon fann sig ensam med denne man. Hon försökte tala, ropa på Gringoire, men inte ett ljud kom över hennes läppar. Plötsligt kände hon den obekantes hand på sin egen; denna hand var kall och stark. Tänderna skallrade i hennes mun, och hon blev
332
