blekare än månstrålarna, som föll på henne. Mannen sade fortfarande inte ett ord. Han började gå med snabba steg upp mot Grèvetorget, hållande henne i handen. I detta ögonblick erfor hon en känsla av ett obevekligt öde. Hon hade ingen energi kvar, hon lät sig släpas med, springande, medan han gick. Vid detta ställe höjer kajen sig litet, och dock föreföll det henne, som om hon ginge utför en sluttning.
Hon såg sig omkring åt alla håll, men ingen människa syntes till. Kajen låg alldeles öde. Hon hörde inte ett ljud, hon såg ingenting röra sig annat än i la Cité, varifrån hon var skild av Seine och varifrån nådde henne hennes eget namn, uppblandat med rop på döden. Hela det övriga Paris låg utbrett kring henne i väldiga skuggor.
Emellertid släpade den okände henne alltjämt med sig under samma tystnad och med samma hastighet. Hon kände inte igen sig någonstans. Då de gick förbi ett upplyst fönster, uppbjöd hon sina sista krafter, slet sig häftigt lös och ropade:
— Hjälp!
Mannen därinne öppnade fönstret, visade sig i skjortärmarna och med lampan i handen, kastade en yrvaken blick ned på kajen, sade några ord, som hon inte uppfattade, och stängde åter fönstret. Det var den sista strålen av hopp, som slocknade.
Den svartklädde var alltjämt tyst. Han höll fast hennes hand och gick ännu fortare än förut. Hon gjorde inte längre något motstånd, utan följde med honom alldeles tillintetgjord.
Då och då hämtade hon sig så pass mycket, att hon, fastän andfådd av den hastiga gången och den ojämna stenläggningen, kunde såga:
— Vem är ni? Vem är ni? Men han svarade inte.
Genom att följa kajen kom de slutligen till ett stort torg. Månen lyste litet just då. Det var Grèvetorget. Ett slags kors kunde urskiljas mitt på det; det var galgen. När hon såg det, visste hon, var hon befann sig.
Mannen stannade, vände sig mot henne och drog upp kapuschongen.
— O! utbrast hon, stel av förfäran. Jag visste, att det åter var han!
Det var verkligen prästen. Han såg ut som sin egen vålnad.
— Hör på, sade han, och hon ryste vid ljudet av denna olycksbådande röst, som hon inte hade hört på länge. Han fortsatte, i det han talade med denna korta, flämtande röst, som förråder en djup inre själsskakning. Hör på! Vi är nu framme. Jag måste tala med dig. Det här är Grèvetorget. Det här är ändpunkten. Ödet överlämnar oss här åt varandra. Jag ämnar förfoga över ditt liv, du över min själ. Bortom denna plats och denna natt ser man ingenting. Hör alltså på mig. Jag ämnar omtala för dig… Men först och främst, tala inte till mig om din Febus (därmed började han gå av och an, likt den, som inte kan hålla sig stilla, och släpade henne med sig). Tala inte till mig om honom. Om du uttalar hans namn, vet jag inte vad jag gör, men det blir något förfärligt.
