Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/338

Den här sidan har korrekturlästs

Då han sagt detta, blev han med ens orörlig, likt en kropp, som återfunnit sin tyngdpunkt, men hans ord förrådde inte mindre sinnesrörelse. Hans röst blev allt mer och mer dämpad.

— Vänd inte bort ansiktet på detta sätt. Hör på mig. Det här är en allvarlig sak. Först och främst skall jag berätta för dig, vad som hänt. Det är ingenting att skratta åt, det svär jag. Vad var det, jag sade? Jo visst, att det utfärdats ett parlamentsbeslut, som överlämnar dig åt avrättningen igen. Jag har just ryckt dig ur dess våld. Men de förföljer dig. Se!

Han sträckte ut armen och pekade bort mot la Cité. Och det såg verkligen ut, som om förföljandet fortsattes där. Larmet kom allt närmare. Tornet till löjtnantens hus, beläget mitt emot Grèvetorget, var uppfyllt av larm och ljus, och på kajen på andra sidan sprang soldater med facklor i händerna och ropade:

— Zigenerskan! Var är zigenerskan? Död åt zigenerskan!

— Du ser mycket väl, att de förföljer dig och att jag inte ljuger. Öppna inte din mun. Låt hellre bli att tala, för den händelse att du ämnar säga, att du hatar mig. Jag är fast besluten att inte höra det mer. Jag har just räddat dig. Låt mig först tala ut. Jag kan rädda dig helt och hållet. Jag har allt redo därtill. Du behöver endast vilja det. Om du endast vill det, så kan jag det. Här hejdade han sig. Nej, det var inte det jag skulle säga. Och med raska steg och utan att släppa hennes arm, gick han direkt fram till galgen och pekade på den.

— Välj mellan oss två, sade han kallt.

Hon slet sig lös ur hans grepp, sjönk ned vid foten av galgen och slog armarna om detta hemska stöd. Så vände hon till hälften på sitt vackra huvud och såg på prästen över sin axel. Hon såg ut som Frälsarens moder vid korsets fot. Prästen stod orörlig som en bildstod och pekade alltjämt på galgen.

Till sist sade zigenerskan till honom:

— Den inger mig mindre fasa än ni.

Då lät han långsamt armen sjunka ned och sänkte, förkrossad, blicken.

— Om dessa stenar kunde tala, mumlade han, ja, då skulle de i sanning säga: “Här är en olycklig människa!”

Han fortsatte att tala. Flickan, som låg på knä framför galgen, insvept i sitt långa, böljande hår, lät honom tala, utan att avbryta honom. Nu var hans ton mild och klagande, i sällsam kontrast till det stränga, befallande uttrycket över hans ansikte.

— Jag älskar er. O, det är verkligen sant, att jag gör det! Märks det då inte något av den eld, som förtär mitt hjärta? Är den inte förtjänt av något medlidande? Ack, unga flicka, dag och natt, ja, dag och natt, förtjänar det intet medlidande? Denna kärlek dag och natt, den är en tortyr, säger jag er. O, jag lider alltför mycket, mitt stackars barn. Skall

334