ni således aldrig förlåta mig? Skall ni alltid hata mig? Det är således slutet? Förstår ni, det är just det, som gör mig elak och förhatlig för mig själv! Ni ser inte ens åt mig! Ni tänker kanske på något annat, under det att jag talar till er, under det att jag rysande står vid gränsen till evigheten för oss båda! Ni utstrålar den vackraste mildhet, ni är alltigenom god och medlidsam. Ack, ni hyser inte illvilja mot någon mer än mig! O, ett sådant öde!
Han dolde ansiktet i händerna. Den unga flickan hörde honom gråta. Det var första gången. När han sålunda stod upprätt, skakad av snyftningar, föreföll han olyckligare och mera bönfallande, än om han hade legat på knä. Han gråt en lång stund.
— Men ack, fortsatte han, då de första tårarna gått över, jag finner inga ord. Och dock har jag tänkt så mycket på det, jag skulle säga er. Nu darrar och ryser jag jag vacklar i det avgörande ögonblicket, jag känner, att tillintetgörelsen omsveper oss, och jag stammar. O, jag faller ned på stenläggningen, om ni inte har förbarmande med mig, med er! Döm inte oss båda till döden! Om ni visste, hur högt jag älskar er! Hurudant mitt hjärta är! O, ett sådant förräderi mot all dygd! Såsom läkare gör jag narr av vetenskapen, såsom ädling släpar jag mitt namn i smutsen, såsom präst använder jag min mässbok såsom huvudgärd åt vällusten, jag spottar min Gud i ansiktet! Allt detta för dig, tjuserska, för att vara ditt helvete mera värdigt! Och du vill inte veta av den fördömde! O, skall jag säga dig allt… o, något ännu ohyggligare…
Då han uttalade dessa sista ord, blev hans uppsyn alldeles vild. Han stod tyst ett ögonblick; så fortsatte han, som om han talat för sig själv, med hög röst:
— Kain, vad har du gjort av din broder?
Han gjorde åter ett uppehåll, och sedan fortsatte han:
— Vad har jag gjort av honom, o, Herre? Jag har tagit mig an honom, jag har fött honom, uppfostrat honom, älskat honom, avgudat honom, och jag har dödat honom! Ja, Herre, just nyss, inför mina ögon, krossade de hans huvud mot stenarna i ditt hus, och det var för min skull, för denna kvinnas skull, för hennes skull!
Hans blick var glanslös, hans röst nära att brista. Mekaniskt upprepade han flera gånger, som det sista slaget av en klocka som förlänger sina vibrationer:
— För hennes skull.
Sedan frambringade hans tunga inte något artikulerat ljud, ehuru hans läppar fortsatte att röra sig. Plötsligt sjönk han åter till marken, liksom något som störtar samman, och förblev liggande på marken, med huvudet mot knäna.
En lätt rörelse, som den unga flickan gjorde, då hon drog undan sin fot, återkallade honom till medvetande. Han strök sig långsamt med
