handen över sina insjunkna kinder och stirrade några ögonblick som bedövad på sina fingrar som var våta.
— Vad? mumlade han. Jag har gråtit!
Så vände han sig mot zigenerskan i outsäglig förtvivlan.
— Ack! Ni har kallt åsett hur jag gråtit! Barn, vet du då inte, att dessa tårar är lava? Är det således sant? Ingenting hos en människa, som man hatar, kan röra oss. Du skulle kunna se mig dö, och du skulle skratta. O! Jag, jag vill inte se dig dö! Ett ord! Ett enda ord av förlåtelse! Såg mig inte, att du älskar mig, säg endast, att du skulle vilja, att du kunde göra det, det skall vara tillräckligt, och jag skall rädda dig. Varom icke… O! Tiden går, jag bönfaller dig vid allt som är heligt, vänta inte, tills jag blivit av sten, liksom denna galge, vilken också gör anspråk på dig! Betänk, att jag håller bådas öde i min hand, att jag är vanvettig, det är ohyggligt, att jag kan låta dig gå under och att det under oss gapar en bottenlös avgrund, olyckliga, där jag skall förfölja dig i all evighet! Ett vänligt ord! Säg ett enda ord! Blott ett enda ord!
Hon öppnade munnen för att svara honom. Han kastade sig på knä framför henne för att i tillbedjan uppfånga det ord, måhända av ånger, som skulle falla från hennes läppar. Hon sade till honom:
— Ni är en mördare!
Prästen slöt henne med raseri i sina armar och skrattade hemskt.
— Nåväl, ja! Mördare! sade han. Och jag skall äga dig. Du vill inte ha mig till slav, då skall du få mig till herre. Jag skall äga dig! Jag har en håla, dit jag skall släpa dig. Du skall följa mig! Du måste följa med mig, i annat fall utlämnar jag dig! Du måste dö, mitt vackra barn, eller tillhöra mig! Tillhöra prästen! Tillhöra avfällingen! Tillhöra mördaren! Från och med denna natt, hör du det? Seså, till glädjen! Kom! Kyss mig, dåraktiga flicka! Graven eller min säng!
Hans ögon gnistrade av raseri och smutsigt begär. Den unga flickans hals rodnade under hans liderliga mun. Hon kämpade förtvivlat i hans armar. Han betäckte henne med kyssar.
— Bit mig inte, avgrundsande! ropade hon. O, förhatliga, giftiga munk! Släpp mig! Jag rycker av dig ditt gemena gråa hår och kastar det nävtals i ditt ansikte!
Han rodnade, han bleknade; så släppte han henne och stirrade på henne med dyster min. Hon, som nu trodde sig ha avgått med segern, fortsatte:
— Jag säger dig, att jag tillhör min Febus, att det är Febus jag älskar, att det är Febus, som är vacker! Du, präst, du är gammal! Du är ful! Gå din väg!
Han utstötte ett skri, liksom en olycklig stackare på vilken man applicerar brännjärnet.
— Dö då! sade han, gnisslande med tänderna. Hon såg hans hemska
336
