Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/341

Den här sidan har korrekturlästs

uppsyn och ville fly. Han grep åter tag i henne, ruskade henne, kastade henne till marken och gick hastigt fram mot Tour-Roland, i det han vid hennes vackra händer släpade henne efter sig på stenläggningen.

Då han kom fram dit, vände han sig åter till henne.

— För sista gången, vill du tillhöra mig?

Hon svarade med eftertryck:

— Nej!

Då ropade han med hög röst:

— Gudule! Gudule! Här är zigenerskan! Utkräv hämnd.

Den unga flickan kände sig plötsligt gripas om armen. Hon vände på huvudet; det var en köttlös arm, som stacks ut genom en glugg i väggen och som höll fast henne som en järnhand.

— Håll henne säkert fast! sade prästen. Det är den förrymda zigenerskan. Släpp henne inte. Jag skall gå efter vakten. Du skall få se henne bli hängd.

Ett gutturalt skratt där inifrån besvarade dessa blodiga ord.

— Hahahaha!

Zigenerskan såg prästen springande avlägsna sig i riktning mot Pont Notre-Dame. Från detta håll hördes hästtramp.

Den unga flickan hade känt igen den elaka cellkvinnan. Flämtande av förfäran, försökte hon göra sig fri. Hon vred sig, hoppade i sin förtvivlan av och an, men den andra höll fast henne med oerhörd styrka. De magra, beniga fingrarna, som höll henne, var hårt hopklämda och slöt sig kring hennes arm. Man hade kunnat säga att denna hand var fastnitad vid hennes arm.

Utmattad föll hon tillbaka mot muren, och då kom dödsfruktan över henne. Hon tänkte på livets skönhet, på ungdomen, på himmelen, på naturen, på kärleken, på Febus, på allt det, som undflydde henne, och på allt det, som närmade sig henne, på prästen, som angivit henne, på bödeln, som var på väg hit, på galgen, som fanns där. Då kände hon, hur förfäran steg upp ända till hårfästet, och hon hörde cellkvinnans hemska skratt, då hon sakta sade till henne:

— Hahaha! Du blir hängd!

Halvdöd vände hon sig om mot gluggen och såg genom gallret säckkvinnans vilda uppsyn. — Vad har jag gjort er? frågade hon tonlöst.

Cellkvinnan svarade inte utan började i stället nynna i irriterad och hånfull ton:

— Zigenerska! Zigenerska! Zigenerska!

Den olyckliga Esmeralda lät huvudet sjunka ned under det böljande håret, ty hon förstod, att hon inte hade att göra med en mänsklig varelse.

Plötsligt utbrast cellkvinnan, som om zigenerskans fråga behövt hela denna tid för att tränga fram till hennes medvetande:

— Du frågar, vad du har gjort mig! Ah! Vad du har gjort mig, zigener-

337