Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/342

Den här sidan har korrekturlästs

ska! Nåväl, hör på. Jag hade ett barn! Förstår du? Jag hade ett barn! Ett barn, säger jag dig! En vacker liten flicka! Min Agnes, fortsatte hon vilt, i det hon kysste någonting inne i mörkret. Nåväl! Förstår du, zigenerska, man tog ifrån mig mitt lilla barn, man stal mitt barn, man åt upp mitt barn. Det är, vad du har gjort mig.

Den unga flickan svarade som lammet i fabeln:

— Ack, då var jag kanske inte född!

— Jo då! svarade cellkvinnan. Du måste ha varit född då. Du var en av dem. Hon skulle nu ha varit vid din ålder! Låt se! I femton år har jag varit här, i femton år har jag lidit, i femton år har jag bett, i femton år har jag stött mitt huvud mot dessa fyra väggar. Jag säger dig, att det var zigenerskor, som stal henne från mig, hör du det? Och som åt upp henne med sina tänder. Har du intet hjärta? Föreställ dig endast, hur det känns att se ett barn leka, ett barn dia, ett barn sova. Det är så oskyldigt. Nåväl, det är just det, som de har tagit från mig, som de har dödat! Den gode Guden, han vet det väl! I dag är det min tur, i dag skall jag äta en zigenerskas kött. Stackars liten! Medan hon sov! Och om de väckte henne, medan de förde bort henne, fick hon skrika förgäves, ty jag var inte där! Ah, zigenarmödrar, ni har ätit upp mitt barn! Nu har turen kommit till mig.

Sedan skrattade hon eller gnisslade med tänderna, ty dessa två saker liknade varandra i detta hemska ansikte. Dagen började inbryta. En askgrå reflex upplyste otydligt denna scen, och galgen framträdde allt tydligare och tydligare på torget. Åt andra hållet, i riktning mot Pont Notre-Dame, tyckte den stackars livdömda sig höra hästtramp, som kom närmare.

— Min fru! utropade hon, i det hon knäppte ihop händerna och föll på knä, utom sig av fruktan. Min fru, hav medlidande! De kommer. Jag har inte gjort er någonting. Vill ni se mig dö på detta förfärliga sätt inför era ögon? Ni har medlidande, det är jag säker på. Det är alltför ohyggligt. Släpp mig, så att jag kan fly. Släpp mig! Nåd! Jag vill inte dö!

— Återge mig mitt barn! sade cellkvinnan.

— Nåd! Nåd!

— Återge mig mitt barn!

Åter sjönk den unga flickan tillbaka, utmattad, maktlös, med en döendes uttryck i blicken.

— Ack! stammade hon. Ni söker ert barn, jag söker mina föräldrar.

— Återge mig min lilla Agnes, fortsatte Gudule. Vet du inte, var hon är? Dö då! Jag skall tala om det för dig. Jag var en glädjeflicka, jag hade ett barn, man tog ifrån mig mitt barn. Det var zigenerskorna. Du inser väl, att du måste dö. Då din mor, zigenerskan, kommer och frågar efter dig, skall jag säga till henne: “Mor, titta i galgen därborta!” Eller också måste du återge mig mitt barn. Vet du var hon är, min lilla flicka? Nåväl,

338