då skall jag visa dig. Här är hennes lilla sko, allt som återstår mig av henne. Vet du, var maken är? Om du vet det, så tala om det för mig, och även om den finns i andra änden av världen, skall jag gå dit på mina knän och hämta den.
Med dessa ord sträckte hon ut den andra armen genom gluggen och visade zigenarflickan den broderade lilla skon. Det var nu tillräckligt ljust för att man skulle kunna urskilja dess form och färg.
— Visa mig denna sko, sade zigenerskan darrande. Gud! Gud! Och med sin fria hand öppnade hon hastigt den lilla påsen, prydd med gröna glaspärlor, som hon bar vid barmen.
— Ha! brummade Gudule. Leta du i din djävulska amulett! Hon hejdade sig plötsligt, darrande i hela kroppen, och utropade med en röst, som kom ur djupet av hennes hjärta: Min dotter!
Zigenerskan hade just tagit upp ur påsen en liten sko, som var alldeles lik den andra. Vid denna lilla sko satt ett pergament, på vilket var skrivet följande vers:
“Då du en make till denna ser,
Din mor sina armar mot dig utbrer.”
Blixtsnabbt hade cellkvinnan jämfört de två skorna, läst det, som stod skrivet på pergamentet och sedan tryckt sitt av sällhet strålande ansikte mot fönstret och ropat:
— Min dotter! Min dotter!
— Min mor! svarade zigenerskan.
Muren och järnstängerna var mellan dem.
— O, muren! utbrast cellkvinnan. O, att se henne och inte kunna kyssa henne! Din hand! Din hand!
Den unga flickan stack in armen genom öppningen, cellkvinnan kastade sig över hennes hand, pressade sina läppar mot den, och förblev i denna ställning, försänkt i denna kyss, i det hon inte gav ifrån sig något annat livstecken än en snyftning, som gång på gång höjde hennes bröst. Men tårarna strömmade över hennes kinder, i tystnaden, i mörkret, som ett nattregn. Den stackars modern uttömde över denna tillbedda hand denna djupa, svarta källa av sorg, ned i vilken hela hennes förtvivlan hade silat sig droppe för droppe i femton år.
Plötsligt reste hon sig upp, kastade tillbaka sitt långa gråa hår ur pannan, försökte, utan att säga ett ord, att med båda händerna och en lejoninnas raseri skaka järnstängerna för gluggen. Men de gick inte att rubba. Då skyndade hon in i ett hörn av cellen efter en stor sten, som tjänade henne till huvudgärd, och kastade den så våldsamt, att en av järnstängerna brast. En ny stöt sprängde helt och hållet det gamla järnkorset, som stängde till gluggen. Med uppbjudande av hela sin
