Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/345

Den här sidan har korrekturlästs

mig, som om hon varit min fostermor. Det var hon, som band fast den lilla skon kring min hals. Hon brukade alltid säga till mig: “Lilla flicka, var rädd om den här saken. Den är en skatt. Den skall hjälpa dig att återfinna din mor. Du bär din mor vid halsen.” Hon förutsade det, zigenerskan!

Säckkvinnan slöt åter dottern i sina armar.

— Kom, sade hon, låt mig kyssa dig! Du säger det där så vackert. När vi kommer hem, skall vi sätta de här små skorna på ett litet Jesusbarn i kyrkan. Det är vi skyldiga den goda heliga jungfrun. Min Gud, en sådan vacker röst du har! När du nyss talade till mig, var det som musik. O, min Gud, jag har således återfunnit mitt barn! Men är det verkligen möjligt? Kan det vara sant? Man måtte inte dö av något, eftersom jag inte har dött av glädje.

Och sedan klappade hon åter i händerna, skrattade och utropade:

— Vi skall bli så lyckliga!

I detta ögonblick ekade det i cellen av vapenklang och galopperande hästar, som tycktes komma från Pont Notre-Dame och rycka fram allt mer och mer på kajen. I förtvivlan kastade zigenerskan sig i säckkvinnans armar.

— Rädda mig! Rädda mig, min mor! Det är de, som kommer! Cellkvinnan bleknade.

— O, himmel! Vad säger du? Jag hade glömt, att man förföljer dig! Vad har du gjort?

— Det vet jag inte, svarade det olyckliga barnet, men jag är dömd till döden.

— Till döden! upprepade Gudule och vacklade, som träffad av blixten. Till döden! upprepade hon långsamt och såg med stel blick på dottern.

— Ja, min mor, svarade den unga flickan i förtvivlan. De vill döda mig. De kommer för att gripa mig. Den där galgen är avsedd för mig! Rädda mig! Rädda mig! De är här! Rädda mig!

Cellkvinnan satt ett ögonblick som förstenad, så skakade hon tveksamt på huvudet och brast plötsligt i skratt, men i sitt förfärliga skratt, som nu återkommit till henne.

— Hahaha! Nej! Det är en dröm, som du berättar för mig. Ah! Ja, att jag skulle ha förlorat henne, att hon varit förlorad för mig i femton år, att jag återfunnit henne och att det skulle vara endast en minut! Att man sedan åter skulle taga henne ifrån mig, och därtill nu, när hon är så vacker, när hon är stor, när hon talar till mig, när hon älskar mig, att det är nu som de skulle komma för att uppsluka henne inför mina ögon, jag som är hennes mor! O, nej! Något sådant är inte möjligt! Den gode Guden kan inte tillåta något sådant!

Nu tycktes kavalkaden stanna, och man hörde på avstånd en röst, som sade:


341