— Jag förstår inte alls, vad ni talar om.
Den andre fortsatte:
— Guds huvud! Vad var det då för en historia den där vilt stirrande prästen berättade för oss? Var är han?
— Nådig herre, han har försvunnit, sade en soldat.
— Seså, gamla toka, fortsatte anföraren. Ljug inte för mig. Man har överlämnat en trollpacka i ditt förvar. Var har du gjort av henne?
Cellkvinnan ville inte neka rent ut, ty hon fruktade att i så fall väcka misstankar, så hon svarade i uppriktig och vresig ton:
— Om ni talar om en lång ung flicka, som man alldeles nyss överlämnade i mina händer, så kan jag tala om för er, att hon bet mig i handen och att jag släppte henne. Det är allt. Låt mig nu vara i fred.
Anföraren gjorde en grimas av missräkning.
— Ljug inte för mig, gamla spöke, sade han. Jag heter Tristan l'Hermite, och jag är kungens gode vän, hör du det? I det han såg sig omkring på torget, tillade han: Det är ett namn, som har god klang här.
— Om ni så vore Satan l'Hermite, svarade Gudule, som åter började fatta hopp, skulle jag inte ha något att omtala för er och inte heller vara rädd för er.
— Guds huvud! En sådan argbigga! Jaså, trollpackan har flytt! Åt vilket håll gick hon?
Gudule svarade i oberörd ton:
— Rue du Mouton, tror jag.
Tristan vände sig om och gjorde tecken till uppbrott åt sina män.
Cellkvinnan drog ett andetag av lättnad.
— Nådig herre, sade plötsligt en bågskytt, fråga den gamla häxan, varför järnstängerna för hennes glugg är sönderbrutna.
Denna fråga uppfyllde åter den stackars moderns hjärta med förtvivlan. Hon förlorade emellertid inte helt och hållet sin sinnesnärvaro.
— De har alltid varit sådana, stammade hon.
— Jaså! svarade bågskytten. Ännu i går bildade de ett vackert svart kors, som kom en att känna sig riktigt andäktigt stämd.
Tristan kastade en skarp blick på cellkvinnan.
— Jag tror, att man känner sig smått illa till mods!
Den stackars kvinnan insåg, att allt berodde på att hon höll god min, och fastän hon kände döden i hjärtat, började hon hånskratta åt dem.
— Asch, sade hon. Karlen är full! Det är mera än ett år sedan en kärra, lastad med sten, stötte emot mitt fönster och slog sönder gallret. Jag kommer ännu ihåg, hur jag grälade på kusken.
— Det är sant, sade en annan bågskytt. Jag var med, när det hände.
Överallt finns det människor, som har sett allt. Bågskyttens oväntade vittnesmål piggade upp cellkvinnan, som, då hon undergick detta förhör, passerade över en avgrund på en knivegg.
