— Och förresten, tillade den förste soldaten, så finns det ingen båt vare sig på den här sidan eller på den andra.
— Hon simmade kanske, svarade cellkvinnan, som försvarade sig tum för tum.
— Brukar kvinnor simma? sade soldaten.
— Guds huvud, käring! Du ljuger! Du ljuger! utbrast Tristan i vredesmod. Jag har god lust att låta trollpackan vara i fred och taga dig i stället. En kvarts timmes pinligt förhör kommer måhända att klämma sanningen ur din strupe. Kom nu — du får följa med oss!
Hon klängde sig ivrigt fast vid denna befallning.
— Alldeles så, som ni behagar, nådig herre. Ja, ja! Det pinliga förhöret, det vill jag gärna vara med om. Tag mig med härifrån. Fort! Fort! Låt oss gå med ens! Under tiden kan min dotter fly, tänkte hon för sig själv.
— Guds död! utbrast Tristan. En sådan aptit på att få smaka sträckbänken! Den här galna käringen begriper jag mig inte alls på.
En gammal gråhårig soldat trädde nu fram ur ledet och sade till anföraren:
— Ja, nådig herre, hon är verkligen galen. Om hon låtit zigenerskan gå, är det inte hennes fel, ty hon älskar inte zigenerskor. Jag har tjänstgjort här i femton år, och varenda natt under denna tid har jag hört henne överösa zigenerskorna med förbannelser utan all ända. Och om den vi söker, såsom jag tror, är den lilla danserskan med geten, så avskyr hon henne mer än alla andra.
Gudule gjorde en ansträngning och sade:
— Henne mer än alla andra.
De övriga nattvakternas samstämmiga vittnesbörd bekräftade detta för Tristan. Som han misströstade om att kunna få något ur cellkvinnan, vände han henne ryggen, och hon såg med obeskrivlig ängslan, hur han långsamt närmade sig sin häst.
— Kom nu! brummade han. Framåt! Vi måste fortsätta efterspaningarna. Jag skall inte sova, förrän den där zigenerskan är hängd.
Han tvekade emellertid ännu en stund, innan han besteg sin häst. Gudule svävade mellan hopp och fruktan, när hon såg honom blicka ut över torget med uppsynen hos en jakthund, som vädrar villebrådets närhet och ogärna avlägsnar sig. Till sist skakade han på huvudet och svingade sig upp i sadeln. Gudules hjärta, som varit hopsnört av ängslan vidgades åter, och i det hon kastade en blick på dottern, som hon hittills inte vågat se åt, viskade hon:
— Räddad!
Den stackars flickan hade hela tiden legat i sin vrå, utan att andas, utan att röra sig, med tanken på döden ständigt framför sig. Hon hade inte gått miste om ett ord av samtalet mellan Gudule och Tristan, och varje styng av ängslan, som genomborrat hennes mors hjärta, hade haft
