ett gensvar i hennes eget. Hon hade, så att säga, hört varje knakande i den tråd, som höll henne hängande över avgrunden. Många gånger hade hon tyckt sig höra den brista, och det var nu först, som hon började känna fast mark under sina fötter. I samma ögonblick hörde hon en röst säga till Tristan l'Hermite:
— För tusan, herr prevot, det är inte mitt göra att hänga trollpackor. Pöbelupploppet är nu nedslaget. Nu överlämnar jag åt er att ensam sköta om ert arbete. Ni måste tillåta mig att återvända till mitt kompani, som väntar på sin kapten.
Denna röst tillhörde Febus de Châteaupers. Vad som tilldrog sig inom flickan, är omöjligt att beskriva. Jaså, han var där, hennes vän, hennes beskyddare, hennes stöd, hennes Febus! Hon sprang upp, och innan modern kunnat hindra henne, hade hon rusat fram till gluggen och ropat:
— Febus! Hitåt, min Febus!
Men Febus var inte längre kvar där. Han hade just ridit i galopp kring hörnet av Rue de la Coutellerie. Men Tristan hade ännu inte givit sig iväg.
Med ett rytande av förtvivlan kastade cellkvinnan sig över dottern. Hon drog henne tillbaka så våldsamt, att naglarna trängde in i dotterns hals. Det var emellertid för sent. Tristan hade sett henne.
— Hahaha! utbrast han med ett skratt, som blottade alla hans tänder och kom hans ansikte att påminna om en vargkäft. Två råttor i råttfällan!
— Jag anade just det, sade soldaten.
Tristan klappade honom på axeln. — Du är en bra katt! Men var är Henriet Cousin? tillade han.
En man, som varken hade uniform eller militärisk hållning, trädde ut ur ledet. Hans kläder var till hälften gråa, till hälften bruna, med ärmar av skinn, och han bar en reprulle i sin stora hand. Denne man åtföljde alltid Tristan, som i sin tur alltid åtföljde Ludvig XI.
— Vän, sade Tristan l'Hermite, jag antar, att det där är trollpackan, som vi letar efter. Du skall hänga henne åt mig. Har du din stege med dig?
— Det står en i skjulet till Pelarhuset, svarade mannen. Är det där, som vi skall skipa rättvisa? frågade han och pekade bort mot galgen.
— Ja.
— Åhå! svarade mannen med ett skratt, som var ännu mera djuriskt än Tristans. Då har vi inte lång väg att gå.
— Raska på, sade Tristan. Du får skratta efteråt.
Ända sedan Tristan hade sett hennes dotter och allt hopp var förlorat, hade cellkvinnan inte sagt ett ord. Hon hade kastat den stackars zigenerskan halvdöd in i ett hörn av cellen och återtagit sin post vid gluggen, med händerna vilande på fönsterposten, som två järnklor. Stående så-
346
