lunda, lät hon blicken, som åter blivit vild och vansinnig, vandra över soldaterna. Då Henriet Cousin närmade sig cellen, såg hon så vilt på honom, att han förfärad ryggade tillbaka.
— Nådig herre, sade han, i det han återvände till Tristan, vilkendera är det, som skall hängas?
— Den unga.
— Så mycket bättre, ty den gamla tycks inte vara lätt att handskas med.
— Stackars lilla danserska med geten! sade den gråhårige soldaten.
Henriet Cousin närmade sig åter gluggen. Moderns blick kom honom att slå ned sin. Han sade bra nog skyggt:
— Min fru!
Hon avbröt honom och frågade i dämpad ursinnig ton:
— Vad vill du?
— Det är inte ni, svarade han. Det är den andra.
— Vilken andra?
— Den unga.
Hon ruskade på huvudet och utbrast:
— Här finns ingen! Här finns ingen! Här finns ingen!
— Jo, svarade bödeln. Det vet ni mycket väl. Låt mig taga den unga. Er skall jag inte göra något ont.
Hon svarade med ett hemskt hånskratt:
— Jaså, du vill inte göra mig något ont!
— Låt mig ta den andra. Det är herr profossen, som vill det.
Hon upprepade med en galnings uppsyn:
— Här finns ingen.
— Jo, säger jag, svarade bödeln. Vi har alla sett, att ni är två.
— Det är bäst, att du ser efter en gång till! sade cellkvinnan med ett hånskratt. Stick in huvudet genom gluggen.
Bödeln kastade en blick på moderns naglar och vågade inte göra det.
— Raska på! ropade Tristan, som just ställt upp sin trupp i en cirkel kring Råtthålet och som satt till häst i närheten av galgen.
Helt bestört återvände Henriet ännu en gång till profossen. Han hade lagt sin reprulle på marken och snurrade med fåraktig min sin hatt mellan händerna.
— Nådig herre, hur skall man kunna komma in? frågade han.
— Genom dörren.
— Det finns ingen.
— Genom fönstret.
— Det är för litet.
— Gör det större, svarade Tristan i vredesmod. Har du inga hackor med dig?
Ur djupet av sin grotta iakttog modern dem alltjämt. Hon hyste inte längre något hopp, hon visste inte, vad hon ville, men hon ville inte, att
